Om en vecka ligger jag inte själv under detta täcke. Då är han äntligen här igen.
Han kommer till sthlm redan på måndag, men kommer förmodligen att vara upptagen hela dagen så det är lika bra jag räknar med att få träffa honom på tisdagen istället. Eller jag kommer fan inte kunna hålla mig från att åka och möta upp honom var han än är i denna stad. Men får väl stå ut till tisdag med att få med honom hem.
Jag är så otålig. Känner mig som ett barn som måste vänta jättelänge. Ni vet...
"När är vi framme?"
"Är det lång tid kvar? Hur länge är det?"
Jag vet hur lång tid det är kvar, men jag är otålig som fan! Det pirrar i mig när jag tänker på honom.
Leendet suddas inte ut.
Jag älskar hur han får mig att må. Vet inte hur många sms vi skickar varje dag, det är massor iaf. Peppande, skrattande, retsamma, ironiska. Allt.
Han gör mig gladare än jag varit på länge och det känns helt fantastisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar