Sitter och tittar och lyssnar på min älskling berätta för sin mamma att det inte blir nån bebis. Jag förstår inte nånting, men jag förstår ändå.
Hans röst, hans uppgivenhet.
Hans familj blev eld och lågor när vi berättade att de skulle få en bebis i familjen. En så underbar reaktion. Så typiskt ickesvenskt och så himla härligt. Är det glädje så är det GLÄDJE. Tyvärr blir det ju också tvärt om. Är det sorg så är det SORG.
Han har gruvat sig för det här samtalet och nu var det dags.
Nu har de lagt på och han säger inte ett ord. Önskar så jag kunde ta bort det han behöver känna. Vill att det enda han ska känna är glädje. Jag vet att det är omöjligt, men det är precis vad jag vill.
Jag skulle ta 1000 smällar om och om igen om jag bara visste att han fick slippa känna smärta.
Jag älskar honom och jag älskar det liv vi startat ihop. Låter honom ta sin tid, när han vill prata så lär han göra det.
Behövde bara skriva av mig och det är ju precis vad denna blogg är till för :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar