Soon very soon

Känner mig stressad... Jag har massor på jobbet men jag bara lallar runt. Känns det som iaf.
En dag kvar och jag vet inte om det räcker till, men vet inte vad jag ska ta tag i, samtidigt som jag känner att jag inte borde ta tag i nåt eftersom det är sista dan imorn. Kommer på flera saker jag borde ha gjort idag, men som jag glömde. Vad fan gjorde jag idag egentligen? Fuck!

Snart drar jag... Bara 4 dagar kvar hemma och egentligen inte ens det eftersom jag drar till landet imorn för att fira nyår. Så alltså har jag bara fredag kväll och lördag kvar hemma innan avfärd. Känns som jag ska hinna med så jävla mycket, men pallar inte ens sätta mig ner och tänka igenom vad jag behöver göra innan jag drar. Jag är borta i 6 veckor, nånting borde jag ju ha att fixa innan.
Baaah!

Känner mig bara snurrig. Kom på mig själv att sitta med luren vid örat idag, signalerna ljöd i luren och jag kunde inte komma på vem det var jag ringde. Fick börja med att fråga vem jag hade ringt. Känns sådär om jag ska vara ärlig.

Ställde mig i profil framför spegeln och kände mig tjock igen. Kändes som magen putade, rumpan likaså. Ångest att jag inte skött mig de senaste veckorna. Rädd att jag fuckar upp de senaste månadernas slit.

Det enda jag vill göra är att dra täcket över huvet och vakna upp på söndag och allt är klart. Bli hämtad utanför porten och skjussad till flyget utan att behöva tänka nåt.
Det är tilt i mitt huvud.

Men va fan!
Det ordnar sig nog... I hope.

J som i Jugge

Vet inte vad som har hänt. Jag är helt tokig i en kille som jag inte ens har träffat. Vi pratar dagligen, messar så fort vi inte pratar. Och jag vill bara ha mer mer mer...
Allt vett i mig säger att man kan faktiskt inte känna så här för någon man inte träffat. All logik talar emot mina känslor. Men det bara känns så bra i hela mig. Går runt med ett leende på läpparna hela tiden. Har nästan ont i käkarna. Rosa moln bär runt mig om dagarna.
What the fuck liksom!
Bara ska träffa den här killen. Så fort jag kommer hem så ska jag träffa honom.
Han bor massa mil härifrån, men det skiter jag i. Kan inte ignorera vad jag känner. Galet lyckorus i hela kroppen.
Hans röst gör mig knäsvag. Hans kropp är att dö för. Hans ansikte är så otroligt fint att jag sitter en decimeter ifrån dataskärmen när jag tittar på hans bilder. Hans mun ser så mjuk ut. Hans blick får mig att längta efter att få se in i hans mörka ögon.
Men mest av allt är det hans sätt. Hans klockrena, underbara helt genomärliga sätt.
Det han säger passar mig som handen i handsken. Det är som han vet precis vad han ska säga till mig. Hur han beskriver det han gillar och det han vill göra får mig att bara längta tills vi äntligen är där.

Jag får inte nog... Skulle vilja skippa allt och bara åka till honom nu på direkten. Få krypa upp i hans famn och stanna där.

Fortsättning följer... garanterat!

Delmål -8kg

Just ja... Jag har ju glömt att berätta...

JAG ÄR I MÅL...................!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
-8 fucking jävla kilon!
Tack för alla fina kommentarer och allt pepp. Ni är bäst!

Tillbaka

Borta en och en halv dag från jobbet och nu är det KAOS. Fy fan vad skönt det ska bli att lämna skiten. Har hemskt dåligt samvete för min underbara kollega som blir kvar här när jag försvinner.
Men huvudsaken är att JAG försvinner. Bort bort bort!

Vi har en ledning på företaget som tänker vinst. Men som helt och hållet saknar uppfattning vilka risker det innebär att växa fort.
Men men, jag är bara en vanlig anställd. Så jag gör inte mer än jag får betalt för, huvudvärken får hamna hos någon annan.

Febern är borta och jag känner mig på bättre humör. Köket börjar likna nåt där hemma och det är bara 18 dagar kvar tills jag åker.
Imorn ska jag träna för första gången på en vecka, tänkte väga mig också. Jag måste helt enkelt. Nervös som fan, hjärnspökena ställer till det som fan för mig när det gäller vikten.
Men jag försöker verkligen tänka på alla fina kommentarer jag får. Tror varenda en som jag inte träffat på ett tag har sagt att jag blivit smal. Alla kläder sitter löst. Ja, det borde inte vara så farligt på vågen heller.
Men man vet ju aldrig med den där makapären.

Working girl

Fick för mig att jag skulle renovera köket. Eller snarare har jag ju renoverat resten av min lägenhet så det var bara köket kvar nu.
Saken är den att jag bodde inte själv sist jag renoverade. Nej då hade jag en toppenkille med en helt fenomenalt duktig pappa som kunde allt.
Men jag är rätt envis och gillar att göra saker själv.

Bad bad bad idea!

Fy fan vad jag är less på det här nu. Jag har färg överallt, slipdammet har fortfarande inte lagt sig och det finns inget jag önskar mer än att det vore klart nu.
Först riva tapeter. Kanske inte så jättemycket jobb tycker en del. Men mina tapeter satt som hej kom och hjälp mig. Skitilla med andra ord. Så jag rev ju nästan bort all tapet i hela köket.
Sen på med spackel. Inte så lätt som det ser ut när målare gör det. Men efter ett antal strykningar så känns det som jag börjar kunna det där.
Sen slipningen. Baaaaah! Helvette vilket slavgöra. Det är tråkigt och det blir damm precis överallt. Sen vet man inte när man är klar heller. Vet inte hur många gånger jag slipat för mycket och får börja om med spacklingen igen. Näe usch för slipningen.

Sen äntligen dags att måla. Men först all maskering, skittråkigt det med.
Men målningen var kul, äntligen kunde man se hur det kanske kan tänkas se ut när det är klart.
Men vad händer då?!?!
Tapethelvettet jag lät sitta kvar bubblade ut sig. Vilket innebär att man måste skära bort den biten av tapeten som är lös. Sen ska det spacklas över där igen och sen slipas.

Fyyyyyyyy faaaaaan säger jag bara!!!!!

Bad bad bad idea att göra detta själv.

Urk!

Har framkallat bilderna från begravningen. Köpte ett svart album och silverpenna. Tänkte jag skulle få ihop nåt fint som jag kan lämna över till min fd svärmor. Tänkte även ha lite "levande" bilder på Curre.Men jag drar mig för att börja.
Orkar inte gråta idag. Vill få det klart så jag kan lämna det i helgen. Men istället så kommer jag på allt annat att göra. Tänkte att jag kanske ska ge det som en gemensam julklapp till Jonas och Eva. Men hur kul julklapp skulle det bli då? Lär ju vara tillräckligt tungt för dem ändå just den dagen.
Baah, fattar inte att det ska vara så himla svårt.
Jag skyller på allt, verkligen allt. Att jag borde vänta tills nån som skriver snyggt kan hjälpa mig, att det inte är så bra läge att lämna den just i helgen eftersom inte han är med.

Jag känner inte igen mig själv. Har blivit som en struts som kör ner huvudet i sanden så fort det blir för mycket.
Låtsas att ingen ser mig och inget händer bara jag står riktigt still och ignorerar allt runt omkring.

Mitt dåliga samvete för saker som jag inte kan göra nåt åt börjar komma tillbaka. Det finns i bakhuvudet hela tiden. Jag borde verkligen..... Men som varje gång så skjuter jag upp det till "sen".
Köpte julklappar igår. Ett tag tänkte jag att om jag köper riktigt dyra julklappar så kanske det kompenserar för hur lite jag är där. Kanske mår mitt samvete lite bättre av det?
Men i samma stund som jag tänker tanken, så vet jag att det bara är bull.

Jag känner mig trött. Trött, matt, avdankad, låg, bitter, otillräcklig, sorgsen.
Exakt en månad kvar nu. Vill bara komma iväg nu. Bort bort bort!

1a december

Det är snart jul. Vet inte om jag gillar julen längre. Alla förälskade jävlar som bara går omkring som om de vore utsända av jultomten himself.
Stress inför julklappar som ska inhandlas.
Ångest inför julmat som ska förbrännas.
Stress inför hur fint man ska julpynta hemma.
Dåligt samvete för alla julkort man aldrig hann skicka.
Alla som klagar på att det aldrig kan få vara en vit jul.
Semesterjävlar som ska beviljas på jobbet.
Stress för allt som ska hinnas klart innan jul. Varför ska allt göras innan jul egentligen? Är det nån sorts regel eller? Efter jul är det alldeles för sent. To late! Sorry, you hade your chance.

Baah, ORKA!
Näe, jag är inte bitter. Inte ett dugg!