Some shitty problems

*kiss- och bajskänsliga läsare varnas att läsa vidare*


Att skita hör ju liksom till den dagliga rutinen. En gång om dagen är bra för den lilla magen. Men jag säger bara "njut" så länge det är så. Fy fan för att inte kunna gå på toa som man ska.
Först är man förstoppad när man är gravid, tarmarna jobbar långsammare och man går inte på toa lika ofta. Jag var rätt beskonad från att bli helt förstoppad iaf, bara lite trög liksom.

Sen kommer ju förlossningen som till viss del känns som man ska skita på sig i varje värk. Vattenlavemanget var ju inte världens roligaste upplevelse heller.
Jag fick ligga på sidan på min sjukhussäng medans sköterskan bakom mig sprutade in vatten i asset på mig.
"Tänk nu på att du måste knipa för annars kommer du spruta ner mig när jag står här bakom". Bara den meningen talar ju lite för hela situationen.
Bara att knipa var svårt i sig, sen att knipa samtidigt som man har värkar förvärrar ju det hela en hel del. Sen att veta att man ska upp och gå dem kanske 8 metrarna bort till toaletten innan man får släppa "knipet". Nej usch, säger jag bara. Det var en väldigt otrevlig upplevelse.
Det enda bra med det var att efteråt visste jag att oavsett hur jävla skitnödig det kändes som jag var så visste jag att det inte fanns nåt som skulle ut. Förutom en bebis så klart :)

Det är väldigt vanligt med hemorojder när man är gravid och de har en tendens att förvärras under förlossningen eftersom man tar i så jävla mycket. Jag är ledsen att behöva avslöja detta, men så är det faktiskt. Även om man inte får prata om detta så finns problemet iaf. Though life!

Efter förlossningen känns minsta lilla prutt som om man ska gå sönder där bak. Så man undviker helst att släppa luft och allra minst vill man gå på toaletten. Men tyvärr funkar ju naturens lag så att man inte kan undvika den hur länge som helst.

Så jag upprepar mig igen... Njut så länge toalettbesöken funkar som det ska.

Har jag uppnått mina mål?

Det var dryga 30 dagar sen.

Första målet var att ha fått lite struktur på min vardag. Och sen satte jag upp ett träningsmål också att jag kommit igång med regelbundna promenader och 6 måltider om dagen.

Struktur i vardagen vette fan om man kan säga att jag har än. Jag försöker planera men det är väldigt svårt att hålla det jag planerat. Ska det inte ätas så ska det poopas eller vaggas till sömn. Men ok, lite cred får jag nog ge mig iaf. Jag hinner med åtminstone två mål mat om dagen och får tillräckligt med sömn på nätterna. Det tackar vi för.

Dagliga promenader kommer jag ut på, så det målet är uppnått. Tjohoo!!!
Mellan 4 och 5 kilometer traskar jag. Tempot går väl inte riktigt att jämföra med förut, men jag knatar på i en bra takt och jag blir både flåsig och svettig. Så det är jag nöjd med *klappar mig själv på axeln lite*.

6 måltider om dagen kan jag drömma om som det ser ut nu. Om jag inte räknar frukten och eventuella kakor som slinker ner.

Så 1 av 3 mål uppfyllda, det får bli godkänt iaf. Kanske kan jag uppnå målen om ytterligare 30 dagar? Lagom till jul och mellandagarna. Den som lever får se :)

Sockeraddict

Jag knarkar. Jag är en riktig pundare.

På socker.

Fy vad det är jobbigt när man inser att man ätit nåt sött varje dag och när man inte äter nåt sött så är suget sjukt efter en gottebit.
Damir ställde frågan idag "När ska vi sluta med sånt här då". Just precis när jag var i färd med att stoppa en stor sked med Karl Gustav-tårta i munnen.
Han gör alltid så, kommenterar våra osunda vanor just precis när vi är osunda.

Ångest!

Hans mamma lämnade förutom tårtan 3 burkar med kakor. TRE!!!!
Jag har beordrat honom att ta med minst en burk till jobbet imorn. De måste ut härifrån om vi ska få nån ordning på detta.
För som den pundare jag är kan jag inte låta bli om det finns i min närhet.

Idag blev det ingen promenad heller eftersom min dotter bestämde sig för att befinna sig i ett "mellan-stadie" hela eftermiddagen. Inte tillräckligt trött för att sova och inte tillräckligt hungrig för att äta. Bara gnäll gnäll och gnäll. Så det blev bara till att sitta och gossa med henne. Hon är ju trots allt bara 19 dagar, så hon är ursäktad :)

Men jag är 28 år och jag är inte ursäktad när det gäller min dåliga karaktär. Skärpning!

"Vägen tillbaka" måste börja NU. Nu nu nu!

Det blir mycket bebis nu. Men "bebis" tar upp en sisådär 100% av min tid nu så det är inte så himla konstigt.
Jag tänker flera gånger att när hon somnar nästa gång så ska jag skriva lite här i bloggen. Men när hon väl somnar så passar jag på att fixa med nåt i hemmet eller så passar jag på att sova jag också.

Lycklig, men visst finns det tillfällen

Lyckan att få ett barn är obeskrivlig. Efter bara 12 dagar så har hon mitt hjärta i sin hand. Jag smälter när jag tittar på henne. Hon är liksom min. En del av mig. Kan sitta och bara se på henne, se på när hon sover. Se hennes ansiktsuttryck, leendena, dem små rycken när hon drömmer.

Men när tröttheten slår till så tryter tålamodet och man önskar inget annat än att hon ska somna. Somna somna SOMNA!!!!
Jag kan sakna min egentid, få gå på toa utan att planera det. Det skrämmer mig lite att jag redan känner så här. Eller är det vanlig att göra det? Vad vet jag, men så känns det iaf. Värst är det på nätterna när hon inte vill somna efter hon ätit. Frustration!

Jag saknar min och Damirs tid. Har fortfarande ett behov av uppmärksamhet av honom. Kanske mer nu än förut. Nu när man känner sig som en matmaskin. Det droppar mjölk från tuttarna, man går runt med binda och är allmänt slapp i kroppen. Nu behöver jag hans uppmärksamhet lite mer.

Skäms nästan att skriva sånt här nu. Nu när jag är en lycklig nybliven mamma. För det är jag verkligen, obeskrivligt lycklig. Men det är ju så här jag känner. Säkert är jag inte ensam om det, men det är ingen som vågar erkänna det. Säga det högt liksom.
Är väldigt glad att jag är hyffsat anonym här fortfarande. För nu finns det plats att ventilera precis vad jag känner för and I like it alot!!

Vi lever....

Men det är svårt att få tid till egentligen nånting just nu känns det som. Så fort man tänker tanken att man ska göra nåt så kallar lillfisen på sin matmaskin. Dvs mig.
Jag ska börja skriva ner hela förlossningsberättelsen, får skriva den i omgångar. Men jag vill iaf ha den nerskriven så snart som möjligt innan jag glömmer.

Ville bara kika in och uppdatera lite smått.
Nu sitter vi hemma i soffan med en vaken dotter. Damir har henne i sitt knä, leker tåg tycker jag det låter som.
Jag känner mig skittrött men är rätt säker på att hon kommer vara vaken minst en timme till innan hon tycker det är dags att sova.

Vi har hennes vagga precis bredvid min säng, men för bästa sömn nu i början så får hon sova i vår säng. Hon somnar så bra bredvid mig och på så vis får jag sova lite mer.

Nu kallar hon igen på sin matmaskin. Så här ser min vardag ut just nu. Flasha boobisarna konstant. Haha, men vad jag man inte för sin lilla skatt? Hon är underbar!