Lycklig, men visst finns det tillfällen

Lyckan att få ett barn är obeskrivlig. Efter bara 12 dagar så har hon mitt hjärta i sin hand. Jag smälter när jag tittar på henne. Hon är liksom min. En del av mig. Kan sitta och bara se på henne, se på när hon sover. Se hennes ansiktsuttryck, leendena, dem små rycken när hon drömmer.

Men när tröttheten slår till så tryter tålamodet och man önskar inget annat än att hon ska somna. Somna somna SOMNA!!!!
Jag kan sakna min egentid, få gå på toa utan att planera det. Det skrämmer mig lite att jag redan känner så här. Eller är det vanlig att göra det? Vad vet jag, men så känns det iaf. Värst är det på nätterna när hon inte vill somna efter hon ätit. Frustration!

Jag saknar min och Damirs tid. Har fortfarande ett behov av uppmärksamhet av honom. Kanske mer nu än förut. Nu när man känner sig som en matmaskin. Det droppar mjölk från tuttarna, man går runt med binda och är allmänt slapp i kroppen. Nu behöver jag hans uppmärksamhet lite mer.

Skäms nästan att skriva sånt här nu. Nu när jag är en lycklig nybliven mamma. För det är jag verkligen, obeskrivligt lycklig. Men det är ju så här jag känner. Säkert är jag inte ensam om det, men det är ingen som vågar erkänna det. Säga det högt liksom.
Är väldigt glad att jag är hyffsat anonym här fortfarande. För nu finns det plats att ventilera precis vad jag känner för and I like it alot!!