Jag vet inte vad det är med mig. Så här får man inte känna innan man träffat personen i fråga. Är rädd för mig själv. Är skitskraj för att jag känner så här redan nu.
Han är bara för go. Han ringer varje morgon för att kolla att jag kommer upp. Är jag ute och går så berömmer han mig. Om inte så säger han bara "somna inte om nu babe, vi hörs senare när du är piggare".
Sen skickar han ursöta sms som får mig att le ett sånt där löjligt leende. Ett sånt där leende som får mina kollegor att titta på mig med "den där" blicken.
När jag inte pratar med honom så saknar jag hans röst. Och då pratar vi med varann minst en timme om dagen.
Ååååh, jag är inte van med det här.
Fuckelifuck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar