Jag stod i köket och ordnade med matlådor till imorgon när jag hörde en duns. Först trodde jag Damir hade tappat nåt men sen kom skriket......!
Jag släppte det jag höll i och bara upprepade nej nej nej nej nej nej medans jag sprang till sovrummet. Han var där före mig och lyfte upp lilla hjärtat från golvet. Hon gallskrek och jag kunde knappt andas. När jag kollat att hon inte slagit sig allt för illa överlät jag tröstandet till Damir eftersom han höll henne i sin famn.
Själv gick jag ut och satte mig i soffan och storbölade. Usch vilken rädsla man hann känna.
Efter nån minut bara så hörde jag skratt inne från sovrummet, då gick jag in och tog henne från honom. Jag ville bara krama om henne och pussa på henne. Efter en stund med massa kramar och pussar så nattade vi henne.
Man kan se att det nog kommer bli en liten bula eller iaf ett blåmärke i pannan. Men hon har varit precis som vanligt ikväll, glad och stojade omkring. Men usch vad rädd jag blev, det var verkligen hemskt dem där sekunderna innan man såg att hon var ok.
Han hade lämnat henne mitt i vår säng för att hämta nappen i hennes rum, typ 3 meter bort. Men som alla säger, det tar bara en sekund. Han kände sig jätteskyldig och hade dåligt samvete. Men sånt där händer ju, men likväl så blir man fan livrädd när det väl händer.
Mitt lilla hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar