Yes, vi är nu en familjemedlem mer sen sist. Elvis gjorde entré 9 juli kl 01.20, 4375g tung och 53 ståtliga centimeter lång. Förlossningen gick som en dans. Jag var beräknad på söndagen den 6e och hade inte känt av nånting att nåt skulle vara på gång. Tröstlöst att gå över tiden, får väl vara tacksam att juni och juli inte bjöd på så mycket annat än regn, men ändå.... Sjukt tråkigt att vara höggravid längre än nödvändigt. Men på morgonen den 8e hade jag mina första värkar, inte speciellt starka och inte ett dugg regelbundna, men de var där iaf och ett litet hopp tändes att kanske nåt var på g.
Men värkarna avtog så jag bokade in mig på spapedikyr nere på stan. Damir tog med sig Emilija till gymmet och planen var att handla efter träning och pedikyr. I affären kom värkarna tillbaka, kraftigare nu, så pass att jag lite smått hängde på kundvagnen medans de varade. Det lustiga med värkar är att mellan värkarna så mår man precis som vanligt. Men just när den pågår är det rent ut sagt förjävligt.
Vi var hemma igen kring 16-tiden och värkarna fortsatte och kändes mer nedåt än vad jag kan minnas de gjorde med Emilija. Sa till Damir att vi nog ska ringa och förvarna mamma och pappa att Emilija nog får sova hos dem. Men vi avvaktade, med tanke på hur länge jag gick med sånna här värkar förra gången så tänkte både jag och Damir att det kommer dröja länge innan det är dags.
Värkarna fortsatte och Emilija blev lite orolig här hemma, klart hon undrade vad som pågick när hennes mamma var 6e minut har så ont att hon gråter för att sen kunna prata som vanligt. Så vi ringde mamma och pappa som befann sig här inne i stan och kom och hämtade upp Emilija direkt. Då hade jag förflyttat mig till badet i hopp om att slippa värken i ryggen. Värkarna känns otroligt mycket i ryggslutet och inte bara i mage och bäcken.
Såg mammas blickar fulla med medlidande när hon såg mina värkar. Pappas reaktion var "ni måste ju åka in". Haha, pappor har nog svårt att se sin "lilla" dotter grina av smärta även om den är fullt naturlig.
Men ja, de tog med Emilija hem och jag lovade att ringa förlossningen för att höra hur täta värkarna ska vara när det är dags att åka in. Svaret jag fick var var 5e minut, då är det dags att åka till förlossningen och de bad mig ringa innan så de var beredda på min ankomst. Klockan var runt 19-tiden nu. Damir låg i sängen och kollade film och jag kämpade på här i soffan, klockade mina värkar för att hålla koll på när det var dags.
Värkar är verkligen hemskt, det gör så jävla ont att det går inte ens att beskriva. Jag grät nog iaf 8 värkar av 10.
Vid 20-tiden var värkar nere på strax över var 5e minut och jag sa till Damir att det nog är dags att åka in snart. Han fick en liten smärre chock när han fattade att det var dags, han hade förberett sig på en natt med värkar här hemma innan det var dags att åka in. Så han sprang runt här som en nervös hundvalp med liten kissblåsa så han fick springa på toa hela tiden. Spillde mat på golvet mm.
Kämpade på lite till här hemma men vid 21:30 låg jag på britsen på förlossningen för att få domen om jag skulle få komma in eller åka hem igen. Förra gången blev jag hemskickad två gånger innan jag fick gå in genom den andra dörren in till förlossningen.
Hade några rejäla värkar när barnmorskan var inne hos oss och det visade sig att jag var öppen 6-7cm redan då. Både jag och Damir blev överlyckliga att få komma in och att jag redan var öppen så pass mycket. Med Emilija var det ca 18h på förlossningen innan jag var öppen så mycket, så vi var skitglada när vi kom in. Mellan värkarna då, för under värkarna så finns det inget som är ens i närheten av glädje.
Så vid 22:30 hade vi fått vårt rum och värkarna dödade min rygg. På riktigt så kändes det som jag skulle gå av i varje värk, det var hemskt. Vid 23:30 bad jag om epiduralbedövning trots att jag nu var öppen 8cm. Jag stod inte ut mer och jag mindes ju vilken otrolig lättnad den gav förra gången. En halvtimme senare var den på plats, Damir fick gå ut då narkosläkaren satte sprutan, annars hade han nog svimmat.
Precis som förra gången så blev det som natt och dag när bedövningen satte in, jag kunde till och med njuta lite av förloppet. Skrattade till och med nån gång :) Epiduralen tar ju bort smärtan men inte själva trycket nedåt och det trycket blir ju värre och värre såklart. Till slut blir trycket i värkarna så illa att det liksom inte går att låta bli att försöka trycka på, krysta alltså. Men krysta får man inte göra förs man är öppen helt (10cm) och barnmorskan ger sitt klartecken.
När jag kände mig redo att börja arbetet med att få ut ungen så konstaterade barnmorskan att bebisen låg för högt upp fortfarande så hon bad mig vända på mig och stå på knä i sängen istället. De höjde upp huvudänden på sängen helt upprätt så jag kunde luta mig mot den.
Så där stod jag alltså, på knä med krystvärkar och väntade på att ungen skulle komma ner så jag fick krysta. Tillslut skrek jag bara rätt ut och jag skrek på Damir att larma på personalen för nu var den dags. Och ja, det var det. Så helt öppen med krystvärkar så skulle jag nu försöka ta mig tillbaka från knä till liggandes på rygg igen. Har ingen aning om hur det gick till men på nåt sätt lyckades jag iaf. Tror att två värkar hann gå innan jag fattade att jag faktiskt fick ta i, jag väntade liksom på de där orden från barnmorskan att jag fick krysta nu. Men hon sa dem aldrig så jag vågade ju inte ta i, man har ju hört hur det kan gå om man tar i för tidigt och det ville jag INTE. Men iaf, efter två krystvärkar så frågade jag om jag fick börja ta i och det fick jag. Så några värkar till så var huvudet ute, sen behövde jag vila nån värk innan jag fortsatte och sen var han ute på nästa krystning. Den där vilan gjorde att han var blå i ansiktet och det tog några sekunder innan vi fick höra det där underbara skriket.
Och så var han äntligen här hos oss, vår lilla Elvis. Så värd all smärta!
BB var fullbelagt så när de frågade oss om tidig hemgång så var svaret självklart ja. Så 12h senare var vi hemma igen. Mamma och pappa kom in med Emilija så hon ÄNTLIGEN fick träffa lillebrorsan som hon längtat så mycket efter ♥
Så från nästan 3 dygn med Emilija till ca 7h med Elvis :)
Här kommer lite bilder....
Nu har det gått 6 veckor sen förlossningen och vi mår kanon hela familjen. Damir har jobbat sin första dag idag och det är dags för vardagen att infinna sig. Emilija sover i sin säng, Damir sover i vår nya säng på nedervåningen, Elvis sover i vår gamla säng här på övervåningen och i soffan sitter jag och ska strax krypa ner bredvid min lille prins :)
Kul att vara tillbaka vid tangentbordet, hoppas ni också kan hitta tillbaka hit. Det kommer bli en hel del träning och "vägen tillbaka" och självklart familjelivet. Typ som förut med andra ord :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar