Bebisstatus vecka 13

Som ni ser har jag inte bäddat sängen idag heller.
Blev faktiskt lite förvånad själv att min mage putar så pass som den gör. Men jag kanske svankar lite mer än sist? Hmm... Det får ju inte börja puta för mycket redan nu. Då blir det svårt att dölja när jag fått mitt nya jobb. Försöker proppa mig full med positiva tanker kring det där jobbet alltså.
Men bebismagen mår bra iaf. Lite smått trög bara och lite fisig. Men annars prima.

31,1% har nu passerat, det känns lite galet. Lillfisen är 87 dagar gammal och tänkte väl vänta en sisådär 193 dagar till innan den kikar ut. Ungefär 7 cm stor är den nu, växer så det knakar.
Där inne i lilla magen så kan den röra på sitt huvud och redan uppfatta ljud utifrån. Så nu kanske det är dags att börja prata lite med den. Men helt ärligt tycker jag det känns lite konstigt. Men jag gillar att vila handen mot magen och bara känna mig glad.
Ljubavi däremot, han pussar och busar med magen så fort han kommer åt.

Jag mår riktigt bra nu. Känner inget illamående alls längre och är inte ett dugg trött. Inte tröttare än vad jag var förut iaf.

Det skönaste denna vecka är iaf helt klart att risken för missfall har minskat med 65%. Men släpp för tusan inte tummarna än. Dem får ni så snällt hålla i några månader till.

Kärlek till er!

Bebisstatus vecka 12

Bjuder på lite av min obäddade säng också. Jag är sjukt slö när det gäller att bädda sängen. Man ska ju ändå lägga sig i den snart igen.

Som ni ser är inte magen nåt direkt större. Kan hända att den känns lite hårdare i putet under naveln. Förut var det bara mjukt där.
Nu är det 200 dagar kvar till beräknat datum. Lillfisen börjar få tandanlag och kan svälja. Tydligen så är navelsträngen en färdig länk mellan oss nu. Så allt jag stoppar i mig får även lillfisen. Så jag försöker att äta mindra socker nu. Vill ju hellre ha en smal bebis än en tjock som ska komma ut där nere. Sen får den gärna bli en knubbis, men inte vid själva ankomsten.

Jag mår bättre. Mycket bättre. Mår knappt illa alls längre, men har fortfarande inte så stor matlust. Så det blir rätt små portioner, vilket jag tycker är helt ok faktiskt. För jag har blivit smalare på andra ställen än just magen. Och det är ju alltid kul.

Det som är lite jobbigt nu är att jag är nära att svimma varje gång jag reser mig upp efter att ha suttit ett tag. Eller om jag är nära att svimma vet jag ju inte, men det känns som det iaf. Det bara snurrar i skallen på mig i några sekunder.

Om några dagar går vi in i vecka 13. Inga garantier men det känns ju jävligt mycket bättre iaf.

Bebisstatus vecka 11

Blev lite sugen på att följa min mages utveckling här nu när det förhoppningsvis kommer hända grejer.

Idag är jag inne på dag 71 av 280, alltså 209 dagar kvar. På ett ungefär.
Jag har precis passerat en fjärdedel av min graviditet. Man brukar sägar att risken för missfall minskar med 65% i vecka 13 och där är vi äntligen snart.
Lillfisen är ca 40mm stor och kan faktiskt redan gäspa, suga och svälja.

Jag mår inte lika illa längre, men jag blir sjukt lätt andfådd. Ligger inte alls på samma kapacitet som vanligt. Kunde inte ens följa med Damir på morgonpromenad, för det hade aldrig blivit nån förbränning för honom eftersom jag inte kan gå så himla fort. Men ska iaf ta mig iväg till gymmet nu strax. Tänkte köra en timme med blandat cross, gång och cykel.
Har iaf kommit igång lite lätt nu igen. Det blir inte alls samma sorts träning som förut, men kondition blir det iaf. Ska verkligen försöka att inte öka så mycket i vikt. Blir ju så jävla mycket att loosa sen i sånna fall.

Nu blir det iaf lite träning.

Min lilla plutt

Där inne i mitten ligger min lilla skruttis och gottar sig.
Jag är så himla glad. Mår piss men är otroligt glad. Tänk vilken söt liten skrutt. Hur kan nåt så litet leva egentligen? Jag såg hjärtslagen och jag såg hur den lille rörde på sig där inne.

Total lycka

Home sweet home

Nu är vi hemma igen. Har verkligen haft en underbar semester i Thailand. Vädret kunde ha varit lite bättre, men då är jag iofs lite kinkig.
Vi har solat varje dag, bränt oss så där lagom mycket så att man redan nu flagnar bort alla bränna. Helt sjukt att man aldrig lär sig. "Äh, idag är det ju lite molnigt så jag skippar solfaktorn så får jag lite färg iaf". Jo jo, en fin röd färg ordnade jag till.
Vi landade i Phuket, kom via standby med första flyget till Samui. Stannade där en natt sen åkte vi över till Pangang i några dagar. Sen kom favoriten från förra året Koh Tao. Men i år gillade jag nog Koppan med än Tao. Det var så sjukt mycket folk på Tao, lite för mycket för den lilla ön.
Efter 5-6 dagar på Tao så åkte vi tillbaka till Koppan för att sen ta samma väg tillbaka till Phuket för att flyga hem.
Jag tänkte jag ska lägga upp lite bilder sen. Har dem än så länge bara i kameran, men snart så ska jag lägga in dem på datorn.

Lillskrutten i magen har fått mig att veta att jag lever under denna semester iaf. Fy tusan vad jag mått illa till och från. Mest till då självklart. Fick knappt i mig nån mat eller dryck. Damir tjatade på mig att jag måste försöka få mig, men det gick bara inte. Inte ens en glass fick jag i mig när det var som värst.
Försökte iaf dricka så gott det gick. Men thaimaten fick jag avstå denna resa. Tror jag åt thaimat första tre dagarna, sen var det bara mackor och frukt som gick ner.
Jag som älskar thaimat fick inte ner en bit. Det vände sig nästan i magen bara jag kände lukten.
Helt sjukt vad snabbt det ändrades. Kände mig lite låg ibland. Kände mig liksom tråkig att jag mådde illa och inte orkade göra någonting. Men jag har verkligen världens bästa pojkvän, så vi hade som sagt en underbar semester trots illamående och sånt skit.

Nu är vi iaf hemma, mår bra och laddar för jobb på måndag. Fy faen vad jag inte ser fram emot måndag.
Jävla skitjobb!

Länge sen sist

Det har varit mycket i min lilla skalle den senaste tiden. Mycket känslor, oro, längtan mm. Och denna gång har jag inte orkat ta mig för att skriva om hur jag känner.
Har pratat mycket med Damir och även med min underbara mamma.
Känner mig lite lugnare i själen. Försöker tänka att jag verkligen inte kan påverka lilla Mini som bor i min mage. Om jag bara sköter mig och inte tar några dumma risker så är det sen upp till ödet att bestämma hur allt ska gå.

Nu sitter jag här med pass och biljetter framför mig. Imorn bär det av till Thailand. Det ska bli så himla skönt.
2 veckor att tanka kroppen full med energi igen. Ska njuta av min tid med Damir, älska livet och särskilt lilla Mini.
Mini får bli det nya smeknamnet. Förra gången var det Mohammed (enbart för att retas med pappa). Jag gillar Mini. Med tanke på att den lilla inte är störra än 1 centimeter så passar Mini ypperligt.

Nu ska jag fortsätta med min kväll här.

Ta hand om er!

Fel

Nåt känns fel. Vet inte exakt vad men det känns fel. Känner inget i tuttarna, känner inget i magen. Varför??
Är på gränsen till tårar hela tiden. Tänk om nåt är fel igen. Tänk om det är som förra gången att det lilla hjärtat slutar slå, men kroppen fortsätter tro den är gravid och därför märker man inget på flera veckor.

Kan man ringa BVC om sånt här? Kommer inte få fram ett ord om jag ringer. Usch, det här är riktigt jobbigt. Vill inte ringa ljubavi heller, vill inte oroa honom i onödan.

Vill ha en kram och att nån som vet säger att allt kommer gå bra.