Nej men säg goddag Agda 150år...

Jag MÅSTE börja stretcha lite mer. Eller nej... Jag MÅSTE börja stretcha över huvud taget. Jag tillhör dem som inte tror på stretch för att lindra träningsvärk, men däremot så motverkar det helt klart stelhet. Jag är stel som en pinne just nu och jag börjar känna lite småknutar här och var. Ett solklart tecken på för lite stretch och eftersom jag i stort sett aldrig stretchar så är det ju inte så himla konstigt heller. Men nu ska det bli ändring på det, 2 gånger i veckan ska jag börja stretcha. Det får bli ett nyårslöfte, jag har ett till som jag vet redan nu och det är att boka en massage i månaden hos min kusin Maria. Inga ursäkter, jag måste ta hand om mina muskler när jag låter dem jobba som jag gör.

 Ikväll körde jag ben, tänkte att jag skulle känna mig jättestark efter all mat men väl på plats så kände jag mig inte alls speciellt jättestark. Fick däremot en sjukt bra kontakt och musklerna gjorde svinont redan på "normalvikter". Jag droppsettade benspark och det kändes som att min högra lårmuskel skulle spricka, sjuk skum känsla, but I like it!

Körde även ett lunchpass med Micke idag. Kanske inte vårt mest fokuserade pass men ändå ett bra pass. Vi körde våra 8 övningar á 45 sekunder på varje övning och 4 varv. När vi var klara så utmanade Micke mig i plankan. Han ville ha revansch från förra veckan då jag utmanade honom och Sanna, som var med oss och körde ett pass. Jag vann då och jag vann idag :)
2 - 0 till mig alltså, haha! Jag vet att han brukar läsa min blogg så det kändes rätt obligatoriskt att nämna det här :)

Det kanske kan tyckas lite löjligt att vara nöjd med en sån grej som plankan. Men när man är van att i 10 års tid inte ha nån kontroll på sin kropp, inte våga försöka ens utan bara ge upp innan man riskerar att göra bort sig. Då är faktiskt en vinst i plankan en jäkla viktig vinst.

I flera år har jag undvikit tävlingar, lekar där man måste vara fysisk, stafetter etc. Jag har alltid sett till att vara domare eller så har jag kommit med nån bortförklaring så jag inte behövt vara med.

 

Nu kör jag plankan och jag känner att jag orkar stå ett bra tag. Jag vågar testa nya övningar på pilatesbollen utan att oroa mig att jag ska dundra i backen direkt. Jag har för tusan anmält mig till Tough Viking och det mina vänner hade inte funnits på världskartan för Nina för några år sen.

Så måhända jag inte är lika "smal" som jag skulle önska, måhända att jag inte riktigt går ner i vikt i den takt jag vill. Men om jag jämför Nina idag med Nina för några år sen så har jag kommit så jäkla långt. Ibland blir jag nästen lite tårögd när jag tänker på det, det är fasen bra kämpat av mig. Jag har inte gett upp och ju längre tiden går och man tycker man kämpar i motvind ibland, så "poff" så har det gått 2 år och jag har nått milstolpe efter milstolpe med min diet.

 

Nu har jag tagit en 3-veckors paus från dieten och tänk att redan dag 1 så lyckas jag göra sånna här reflektioner och faktiskt vara lite stolt över mig själv.

 

Det är med ett leende på läpparna jag kryper ner i badet ikväll :)