Rensade på vinden idag och hittade en papperspåse med lite foton och ett brev.
Det här smärtar nåt så otroligt att läsa, även nu när jag skriver så kan jag inte hindra tårarna.
Den här lappen låg på bordet den dagen Jonas hade hämtat sina sista grejer här hemma. Jag kunde se precis var han hade suttit och skrivit den.
Jag började gråta där uppe på vinden. Gick inte att hejda tårarna. Vet egentligen inte varför och jag vet inte varför jag gråter nu. Är det för att jag vet att det aldrig blir vi igen? Är det bara av glädje för att vi hade det så bra? Är det för att jag är osäker på om jag nånsin kommer träffa honom igen?
Känner mig orättvis mot Damir. Men det har verkligen ingenting med honom att göra. Jag älskar honom och vill leva mitt liv med honom.
Men Jonas är en så stor del av mitt liv och nu känns det som jag säger hejdå. Jag har försökt att få till en träff med honom. Skulle så gärna vilja krama om honom och säga hejdå. Och säga hur himla bra han är. Men han verkar inte vilja träffa mig, eller han verkar iaf inte prioritera det.
Nej usch, det här är ju sjukt. Kan inte sluta gråta.
Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Alltid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar