cancer

Exet ringde.
Jag hörde direkt att det var något som inte stämde. Spelar ingen roll hur lång tid som går, jag känner igen hans röst när han är upprörd över någonting. Han vet att jag gör det och jag tror det är därför han ringer. Han vet att jag hör direkt och han kan bara släppa ut det som vill komma ut.
Han släppte det inte direkt, utan pratade på om annat. Jag minns inte om vad. jag väntade bara på att han skulle säga vad som var fel. Jag hade mina aningar, och jag fasade för vad han skulle komma med för nyheter.
Sen kom det...

"farsan är skitdålig"

Sen skar sig rösten och ja hörde hur han grät. Jag satt bara tyst, lät honom gråta. Fick anstränga mig för att inte börja gråta jag med. Är det inte konstigt ibland hur man klarar att hålla en god min när man verkligen behöver det, för att sen när det passar sig bättre bara släppa ut alla känslor.
Han berättade om alla dåliga besked som kommit den senaste tiden, hur hans pappa blivit helt personlighetsförändrad och hur hans mamma bara ser tröttare och tröttare ut hon också.
Jag ville bara ha honom här, krama honom och säga att allt blir ok. Men det blir det inte, de har konstaterat att det inte går att operera utan endast att bromsa framfarten av det oundvikliga.
Han lugnade ner sig lite och samlade sig tillräckligt för att prata igen, men för att åter falla in i förtvivlat gråt. Upp och ner i säkert en timme. Jag kunde inte göra annat än att lyssna, vad ska ska jag göra liksom. Maktlösheten, känslan av att inte kunna trösta tär på mig.
Jag sa att jag finns ett samtal bort, när som helst på dygnet, bara ett samtal bort.
Han tackade och sen la vi på.

Då brast det för mig, la mig ner på sängen och bara grät. Hans pappa betyder massor för mig, de var min familj här. Han är genomsnäll och har alltid ställt upp på mig vad det än har gällt. Även efter jag och Jonas gick skilda vägar så kan han ringa för att kolla hur jag mår och så.
Blir så jävla arg när jag tänker på att just han drabbas. Varför liksom?
Känns som en jättenäve tar ett hårt tag om mitt hjärta och bara kramar om, när jag hör honom vara så här ledsen.

Äh, klarar inte skriva mer ens. Gråter och är ofokuserad. Borde sova nu.
De man bryr sig om ska må bra, vill ta hans smärta så han får må bra.