Ur form

Vaknade med halsont, rött öga och feber. Kul start på denna måndag!
Pallrade mig ändå upp till jobbet, vid månadsskiftena så bara måste jag vara på plats. Men tänkte bara jobba till lunch, sen det ångestladdade besöket på sjukhuset. Satt och halvsov på jobbet, sen packade jag ihop, gick och köpte lite fikabröd som jag tänkte bjuda pappa C på.
Fick anstränga mig för att inte vända om och bara åka hem istället, det var ett frukansvärt jobbigt besök.
Gick fram och fråga vart onkologen låg, tanten i receptionen måste sett på mig hur nervös jag var. För hon var verkligen övertrevlig. Har varit där ett otal gånger i tjänsten och har aldrig blivit bemött på detta sätt.
Hissen plingade till, jag skakade. Var tvungen att sätta tidningen jag hade köpt med mig under armen. Handsvetten var inte av denna värld.

Han hade precis ätit lunch, så han satt i samlingssalen.
När jag såg honom kunde jag ha börjat gråta på en gång. Där i soffan satt en utmagrad och blek kopia av den man han för bara några månader varit. Jag klistrade på ett leende och gick fram till honom och gav honom den största kramen någonsin.
Vi pratade, satt tysta, pratade, satt tysta. Tysnaden var hemsk, jag visste inte vad jag skulle säga. Samtidigt som jag såg honom då och då kämpa emot tårarna.
Vad fan säger man till någon som vet att han inte kommer leva så länge till. Och livet han kommer leva kommer innehålla smärta och trötthet den mesta av tiden?
Han berättade att han tappar ord, att han knappt inte ens kan lösa ett jävla simpelt korsord längre. Jonas hade berättat detta, men att sen uppleva det själv var jättejobbigt. Han kunde berätta nånting, för att helt plötlsigt tappa bort vad han pratade om och istället säga nåt helt annat som inte alls hörde till ämnet.

Jag följde honom tillbaka till hans rum, vi fortsatte småprata lite om ditten och datten. Jag berättade lite om allt möjligt i mitt liv.
Såg efter ett tag på honom hur trött han var och sa att det började bli dags för mig att bege mig hemåt. Kramade om honom och sen gick jag.

Jag är grymt glad att jag gick dit, för några leenden fick jag iaf och även några skratt. Jag hoppas och tror att han blev glad när jag kom.

Fy fan säger jag bara, livet är så jävla pissigt ibland!