På vägen hem pratade jag med exet som tagit hand om mina katter när jag vart borta. Det första han säger är att den ena kattjäveln har kissat i min säng. Jag såg mina nya bäddmadrasser totalförstörda framför mig. Jag lacka totalt. De som befann sig i samma tunnelbanevagn som mig just då, lär ju ha tyckt jag va helt dum i huvudet som stod och spydde ur mig svordom efter svordom.
Lugnade mig lite, glömde bort mitt ego för en liten skull och frågade hur han mådde.
"Nä, är väl sådär. Farsan är på sjukhus igen, de hittade en tumör i hjärnan också. Nu är det helt kört"
Här gnäller jag om några jävla bäddmadrasser, medans pappa C har inte länge kvar och leva. Fy fan vad jag är rutten!
Jag kände hur det kokade i mig, ville bara skrika rakt ut. Slå på nånting, slå sönder, sätta mig ner och gråta som ett barn. Orkade inte, kändes som inte benen ville ta mig framåt. Ringde mamma, men hon var inte hemma. Pratade lite med pappa, som mest bara sa att jag måste göra mig av med katterna. Det är äckligt! Bla bla bla bla, det va ju inte vad jag ville höra. Ville bara skrika på honom också. Vad fan händer med mig liksom, vad hade pappa gjort mig? Sa att jag ringer en annan gång innan det skulle brista för mig. Ringde mammas mobil istället och bara spydde ur mig allt. Vet inte hur hon gör det, men hennes närvaro (trots att det bara är genom luren) har en så lugnande effekt på mig. Jag tror inte ens hon sa ett enda ord, hon bara fanns där.
Lyckades samla ihop mig, bokade en tvättid, slet ut alla sängklädershit från sängen, packade upp och plockade undan i lägenheten.
Nu sitter jag i soffan, med fötterna på bordet, datorn i knät, rödgråten och känner mig usel som tycker synd om mig själv en dag som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar