tårar

Ligger i bäddsoffan hos mamma och pappa. Dörren är stängd. Bara gråter och gråter. Tårarna vägrar sluta rinna.
Fick svar på mitt sms. Det är egentligen inte innebörden i texten som gör mig ledsen, utan känslan att ha blivit ersatt. Någon annan har tagit den platsen jag hade.
Han skrev att han är ledsen om han gjort mig ledsen. Fan, det ska han ju inte vara. Han har gått vidare, precis som man ska. Precis som jag trodde jag hade gjort. Vad händer??? Så här ska det väl inte kännas efter så lång tid?
Vad hade jag tänkt mig, att han skulle leva ensam resten av sitt liv?

Ringde min allra bästa vän på denna jord, Humsi. Hon är min andra hälft, jag funkar inte helt utan henne. Behövde bara höra hennes röst, kommer inte ens ihåg vad hon sa. Men hon fanns där i andra änden av telefonlinjen, jag behövde höra henne.
Sen berättade hon att deras lägenhet blev såld idag, den hon delat med sin kille i 7 år. Det har vart slut i 2 månader... Jag fick genast dåligt samvete, här ringer jag och gråter. Jag har haft det här civilstatuset i 2,5 år. Vem är jag att ringa henne när det är hon som borde vara den som söker tröst hos mig?

Fuck, livet är hårt. Kärleken är underbar, men fan va ont den kan göra också.