Att våga...

Samtidigt som vårt girls only mma-pass är på tisdagar så kör de nåt som heter MMA-fitness. Det har sett grisigt tungt ut, massa burpees och skottkärregång mm. Har väl tänkt att nån gång men inte än, måste komma i bättre form först. 

I fredags hade jag noll motivation att gå till gymmet ensam och jag ville verkligen inte skippa träningen. Så kom det ett mail att det var ett mma-fitnesspass på kvällen och jag funderade ett bra tag om jag skulle våga mig på det. 

Jo, förra tisdagen så träffade jag tränaren för dessa pass som tyckte jag skulle komma och testa iaf. När jag sa att jag inte alls är i form för den sortens träning så svarade han med att alla kör utifrån egna förutsättningar och efter sin egen förmåga. 

Med dem orden i tankarna så skickade jag iväg ett mail och anmälde mig till fredagens pass. Eftersom jag redan träffat tränaren och berättat att jag är nybörjare så kändes det lite bättre iaf. Men jag var ändå sjukt nervös, det är så himla långt utanför min comfortzon att det är skrämmande. 

Väl på plats så visar det sig att tränaren är sjuk och istället var den en tjej som skulle hålla passet. Redan där kände jag "oh no", förklarade lite snabbt att jag är nybörjare och bla bla bla. Hon var lite stressad och sa bara att det kommer nog gå bra...

"Nog?" tänkte jag för mig själv. 

Samling på mattan och genomgång av passet. Jag kände INGEN där, men räckte upp handen när hon frågade om det var några nya där. Självklart var jag ensam nybörjare också. Ångesten tilltog men jag bet ihop. 

- Idag ska vi köra stegen i par och vi ska tävla parvis mot de andra paren.

TÄVLA??? Ångesten tilltog ännu mer och liten panikkänsla nånstans i magtrakten. Vadå tävling? Vadå par? Oh no! Funderade på allvar att resa mig upp och gå hem, det här var inget för mig. Inte ens i bra form skulle jag gilla den här sortens träning/tävling och nu är jag långt ifrån bra form. Men jag satt kvar. 

- 10 stationer och 4 minuter på varje station. Exempel burpees, om jag kör en så ska min partner köra en. Kör jag två så ska min partner köra två, osv. När nån av oss i paret inte kommer längre så stannar vi där. Orkar man inte mer än 2 burpees så får paret två poäng där. 

Paniken tilltog, jag skulle inte bara försöka överleva övningarna för mig själv utan jag skulle förstöra för nån annan också. 

Sen gick hon igenom alla 10 stationer och nånstans i mitten var det inte roligt längre. Tårarna brände, jag fick svälja flera gånger för att tvinga tillbaka dem. Nej nu går jag hem! Men nä, jag var kvar. Vet inte varför riktigt, om det är den där känslan av att jag ändå var där eller om jag skulle skämmas över att gå hem innan vi ens börjat. 

Stationerna var:
1. Välta däck

2. Fällkniven (ligga raklång på rygg och lyfta raka armar och raka ben i luften samtidigt. 

3. Kettlebells

4. Hänga i händerna och lyfta fötterna och nudda stången med tårna

5. Armhävning med klapp

6. Springa och bära sin partner på ryggen

7. Burpees
8. Chins/pull ups

9. Dyka under sin partner (mellan benen) för att sen "hoppa bock" över på tillbakavägen

10. Dubbelhopp med hopprep

Som tur var så var vi ojämnt antal så jag fick köra i par med coachen, ojuh! Passet startade och välta däck gick bra, har aldrig testat förut men det var inga problem. Sen var det fällkniven, jag har inte gjort en enda situps sen innan graviditeten så den var helt omöjlig, men jag körde lite olika varianter av situps istället. Kettlebells gick kanon. Hänga i händerna gick inte alls till en början. Kombon svettiga händer och alldeles för tung kropp gick inte hop. Men med lite kalk så kunde jag iaf hänga en liten stund. Räknade hur länge jag orkade hänga och försökte hålla så länge varje gång. 

Armhävning med klapp har jag aldrig gjort förut och hade inställningen att jag inte skulle klara det. Bestämde mig för att bara köra vanliga armhävningar men coachen sa åt mig att testa iaf. Och tamejtusan så klarade jag flera stycken. Haha, det hade jag aldrig trott. 

Sen var det dags för det absolut värsta på hela kvällen, momentet där jag skulle låta nån bära mig på sin rygg. Det här har varit helt uteslutet i så många år, inte en chans att nån någonsin får lyfta mig så. Kanske om jag vore döende men då måste jag nog vara avtuppad för att godkänna det. Det finns inte att nån får bära mig helt enkelt. Tror jag höll andan när jag hoppade upp på coachens rygg. Frågade henne nog 3-4 gånger om hon verkligen var ok med det här. Then I did it, jag hoppade upp på hennes rygg och lät mig bäras de där jäkla metrarna. 

Sen gick allt av bara farten, var chockad, stolt, trött som as och grinfärdig hela vägen hem. Väl hemma när jag skulle försöka återberätta för Damir så kom tårarna. Han förstod mig inte, han var stolt över mig men förstod inte varför jag tycker det är så jobbigt. Jag tror inte nån förstår som inte är eller varit tjockis, men däremot tror jag varenda "tjockis" förstår exakt min känsla.
Jag kan dock säga att jag hade ALDRIG klarat det utan coachens pepp. Hon var grym och det var liksom så självklart, inget mjäk och inga krav, så jäkla bra av henne ♥

Träningsvärken under helgen har inte varit av denna värld, mina underarmar har hotat med att gå av så fort jag aktiverat dem och magmusklerna krampar vid minsta rörelse. Men vilken känsla det är att besegra sina rädslor. Lycka!

Ikväll är det ju tisdag och alltså dags för mitt mma-pass, men nyss fick jag ett mail att tränaren är sjuk så passet är inställt men jag kan gå på mma-fitnesspasset som är samma tider. Hmm...........!

Nu är jag anmäld och sitter här och tänker att det kan ju fan inte bli värre än i fredags iaf. 

I did it!