Idag var det dags för en löpruna igen och jag bestämde mig för att springa längs med ån. Gick första två kilometerna, sprang 5 och sen gick jag sista 300m hem.
Redan efter några hundra meter så såg jag två killar komma från en parkering och kom ut på min samma gångbana som mig ca 10 meter framför mig. Min första tanke var att gå över till andra sidan vägen, men jag hejdade mig och gick om dem bara någon meter ifrån MEN med tanken att undrar om jag är snabbare än dem om jag skulle behöva springa ifrån dem.
Inget hände...
Ca 1,5km senare så mötte jag en ensam man på gångbanan, precis när jag skulle svänga av in på en lite avlägsnare del av sträckan. Jag tänkte att om jag håller mig allra längst ut till höger så är det iaf 1,5 meter emellan oss om han skulle få för sig nåt.
Inget hände...
Vid ca 4km så passerade jag ett ställe där det brukar sitta en del alkisar, oftast män. Och ja, dem satt där även idag. Jag tänkte väl inget direkt när jag passerade dem, stängde bara av och sprang på. Det kommer alltid några kommentarer när man passerar där och jag lyssnar aldrig.
Bara några 100m längre fram mötte jag två killar på cykeln och jag kollar lite extra om nån av dem möjligtvis sitter på min cykeln som blev stulen förra veckan. Vad skulle jag göra om det var min cykel? Skulle dem ta fram nåt vapen och bli hotfulla om jag säger att det är min cykel? Men det var inte min cykel.
Inget hände...
Efter kanske 5 km så mötte jag en full man som vinglade rätt rejält på gångbanan. Inga rädda tankar men däremot tillräckligt obehagligt att jag sprang ut på gräset mellan vägbanan och gångbanan.
Inget hände...
Så man håller på egentligen. Det är ju helt galet att vara rädd eller tänka att nåt kan hända bara man möter en kille på sin väg. Så här tänkte jag aldrig förut, jo kanske om det var mörkt och jag var helt själv. Men så här, ljust ute och mitt i stan... Men det är väl en följd av allt skit man läser om i tidningen. Våldtäkter i Stadsparken, misshandel, vapen, bombhot mm. I helgen var det en 28-årig tjej som blivit antastad av 4 killar när hon var på väg hem. Skottlossning, knivdåd... You name it, det verkar hända allt möjligt i den här stan nu för tiden. Jag gillart inte!
Aja, nu fokus på det positiva och det är att mina 5km som jag sprang kändes riktigt bra. Nu har jag varit ute 4 gånger sen förra onsdagen. Det går i vanlig ordning inte snabbt men jag gör det iaf.
Fortsätter jag med 2-3 pass i veckan så kommer jag klara milen i augusti och det är målet. Så nu är det bara att hålla i det här...
Jag gör precis som du, sjukt!!
SvaraRadera