Det där med att våga misslyckas...

Måndag morgon och om ca 10h är det dags för Blodomloppet i Västerås. Jag vet inte hur många gånger jag ändrat mitt beslut om vilken sträcka jag ska springa. Det här är ett lopp som vi springer med jobbet, jag sprang även förra året och då kämpade jag mig igenom 5km. Jag sprang då mina första 5km under halvtimmen. Jag var i sån sjuk oform efter fyra veckor semester på Balkan men jag tog mig runt utan att stanna av iaf.
Jag hade inget mål med det här loppet förra året och inte i år heller, det är rätt snart efter semestertider och det är svårt att sätta ett vettigt mål när man inte vet hur mycket man kommer springa under sommaren.

Men i våras när jag anmälde mig tänkte jag att om jag anmäler mig till 10km så kommer jag ju helt enkelt att vara tvungen att springa längre distanser i sommar. Jo tjena! Jag har sprungit två gånger i augusti, en runda på 5km och en på 7,5km. I början av juli sprang jag 7km två gånger och sen några 5or.

Nu har dagens lopp blivit till ren ångest. Jag känner mig inte alls i form att springa en mil men jag vill ändå inte ge upp utan att ens ha försökt.
Men sen tänker jag att det vore så skönt att bara minska sträckan och köra ett lopp utan prestationsångest och faktiskt bara ha kul med de andra 32 kollegor som också springer.
Så kommer tankarna att jag ger upp. Sen tankarna att löpning inte ska ge ångest utan att det ska vara kul och att man springer för att må bra.
Jag vet ju dock hur jäkla stolt jag är över mig själv efter en mil. Men sen vet jag ju också hur deppig jag blir om jag inte klarar av det jag tänkt att göra, misslyckas helt enkelt.

Så här håller jag på om och om igen hela dagarna. Blir fan galen snart!
Igår hemma hos Hanna och Marcus bestämde jag mig för att det får bli 5km. Och som motprestation ska jag anmäla mig till 10km i Topploppet. Fine! Kände mig nöjd med mitt beslut.
Kommer hem till Damir och berättar om min plan och ser hans blick tillsammans med hans "men du skulle ju springa milen".
Med ett muttrande om att han kan väl iaf försöka peppa mig i mina beslut så blev jag skitsur och bestämde mig genast för att springa den där jävla miljäveln om det så ska ta mig 1,5h runt.
Ny plan alltså.

Så kommer då söndag kväll och jag och Emily tar en powerwalk. Jag berättar om min sjukt jobbiga beslutsångest varpå hon säger nåt som verkligen slog huvudet på spiken. Svårt att återberätta exakt men hon frågade hur länge glädjen över en avklarad mil skulle sitta i och hur länge besvikelsen över en misslyckad mil skulle sitta i. Jag är otroligt hård mot mig själv när jag inte klarar uppsatta mål. Spelar ingen roll förutsättningar eller dagsform, jag blir skitledsen och tänker inte rationellt alls. Ett misslyckande är ett misslyckande oavsett anledning.
Det är flera gånger som min kollega. vän och löparkompis Micke fått trösta mig och "tala vett" med mig när jag inte orkat med det jag tänkt orka med när vi varit ute på våra rundor. Jag har honom att tacka för att jag faktiskt bara fortsatte kämpa på med löpningen när det kändes som jag ALDRIG skulle komma upp över 5km.

Så där under promenaden så kändes 5km som det absolut bästa beslutet. Jag ska ha trevligt utan prestationsångest och så kör jag på mot milen i september istället.

Men..........
När jag låg i badet sent i går kväll... Jag tar väldigt långa bad och har massa tid att fundera över saker och ting. Kom den där känslan över mig att jag är ju faktiskt lite bättre än vad jag brukar tro om mig själv. Jag har fegat ur så många gånger sen jag gick upp i vikt för över 10 år sen. Så många gånger jag hittat ursäkter och på så sätt hindrat mig själv från att ta mig framåt.
Jag är bättre än så nu, jag är inte sån längre. Jag vill inte vara en människa som ser hinder jag vill se möjligheterna.
Hur ska jag ta mig framåt om jag inte vågar misslyckas längs vägen? Ska jag lära Emilija att det är bättre att inte chansa utan hela tiden stanna i sin comfort zone? Att inte våga ta lite risker i livet?

Nej för att vinna måste man våga förlora! 

Så mina vänner, tänk en liten tanke på mig 18:35 för då går starten för alla som ska springa milen och jag kommer vara en av dem. Om det tar mig 1,5h så får det vara så. Jag kanske behöver gå nån kilometer, då får det vara så. Men jag är inte längre Nina som inte vågar misslyckas. Så det så!