Tittut, finns det nån kvar här?

Efter en lång tid (åter igen) med skrivkramp så känner jag mig lite sugen att skriva här igen. Vilken periodare jag är. Men nu är jag som sagt sugen igen och vi får helt enkelt se hur länge det håller i sig. Igår började jag gå på kostschema och av tidigare erfarenheter så är det väldigt skönt att skriva av sig under en diet. Så dietmonster och träning lär det handla en hel del om nu ett tag framöver. Självklart mina två barn, för det vet ni väl iaf att de är två nu? Emilija har fått sällskap av Elvis som idag på dagen blir 6 månader. Helt sjukt vad det här halvåret gått fort.

Två barn och nu startar alltså min "väg tillbaka" för andra gången. Utgångsläget är ganska så exakt som efter Emilija, förutom att då var jag helt otränad medans jag denna gång tränat en del i iaf 3 månader. Men vikten och kroppsformen känns samma som då. Skulle ljuga om jag säger att det inte känns förjävligt, men det är liksom inget att göra nåt åt nu. Jag ser framåt och är jäkligt peppad att komma i form igen.

Resultatet av förra resan och som sagt är utgångsläget väldigt idag väldigt likt det för 4 år sen. 

Det är Carola på CR Fitness som satt ihop mitt kostschema och efter två dagar känns det helt ok. Det är otroligt mycket mat pga av mycket grönsaker, så vissa dagar kommer det nog till och med vara svårt att få i sig allt. Idag t ex har jag inte ätit min lunch. Men så mår jag också väldigt pyton idag, så förklaringen är enkel.
Har kissat som en kamel både igår och idag så jag antar jag har lagt på mig en hel del vätska också.
Första målet är satt och därefter kommer jag sätta upp ytterligare minst ett delmål på vägen till mitt slutmål. Om man nu kan kalla det ett slutmål för målet med den här dieten är att hitta en ny trivselvikt. Egentligen kanske jag skulle kalla det trivselform istället för det spelar faktiskt ingen roll för mig vad vågen visar så länge jag känner mig nöjd med min form.
Men så här i börjar är det lättast att gå på vikten. Dock har både måttbandet och kameran vart framme för förevigande av före-formen.

Nej men lite lagom första inlägg så här på kvällskvisten. Är otroligt sliten efter en operation som jag kan berätta mer om en annan gång. Jag hade inte räknat med en sån här hemsk smärta efter operationen, så just nu knaprar jag smärtstillande och tycker synd om mig själv. Sa till Damir att klarar jag att hålla dieten när jag mår så här så kommer jag klara den galant sen också. Dieta och tycka synd om sig själv brukar inte gå hand i hand. Inte för mig iaf, då brukar jag moffa på precis allt jag kan få tag i. Alla ursäkter är godtagna eftersom det är så synd om mig. Men icke idag inte :)

Så stay tuned för uppdateringar från mitt liv den närmaste tiden.....

Tvåbarnsmammalivet visar sig från den goda sidan...

Har man svårt att få tiden att gå så tycker jag man ska skaffa sig två barn, jösses! Det går ju kanon om man inte planerar in nåt, men så fort det kommer in nåt som måste göras under dagen så ökar risken markant att hela planeringen spricker och det känns som man inte hinner nånting men nu när kvällen kommer så är man ändå helt slut. Idag har jag tvättat och sålt en massa av Emilijas gamla kläder, så det har vart folk här och handlat. Kanonbra att kunna sälja av men hua vad jobbigt det är att ha folk som vill komma hit under hela dagen. Tror ju inte jag skulle palla stå på en loppis men vette tusan om inte det är bättre än den här lösningen. Aja, nu är dagen över och jag lever ju så jag ska inte klaga :)

Men hur kan man samla på sig så mycket kläder, det är ju sjukt. Nog för att hon växer men alltså högarna är ju enorma. Jag har sorterat ut allt som jag vill att Elvis ska ärva och resten ligger på matsalsbordet i storlekshögar. 

Högarna har iaf minskat lite så imorn tänkte jag lägga upp lite mer bilder och sälja dem som "klädpaket" ett för varje storlek. Sommarkläderna får jag väl lägga i märkta påsar och ta upp på vinden tills i vår då det är lättare att bli av med. Det är ett jäkla meck men det är ju kul att få in lite pengar för besväret :)

Träningen har blivit lite lidande nu i två dagar, men jag har gått i skyttetrafik tre trappor upp till vinden så lite har jag allt rört på mig. Märks att kroppen inte är van för ryggen är verkligen helt slut nu. 

Har träningsvärk i vaderna sen B.A.B.Y-träningen igår. Jag kände direkt när vi körde tåhävningar att jag skulle få träningsvärk och mycket riktigt :)

På tal om löpning så var jag och barnen och hejade på mina kollegor när de sprang Blodomloppet i Västerås i måndags. Kolla på bilden vilket stort gäng som representerar Westermo på banan. Skitkul! Jag saknar dem och det känns så härligt att man kan sakna sina kollegor så, framför allt chefen, haha!

Elvis fortsätter vara så där alldeles fantastiskt glad och snäll. Inte ett dugg partisk när jag säger att han är urgullig när han skrattar ♥

Andra skruttungen är alldeles fantastisk hon med. Hon är en suverän storasyster som kommer till undsättning så fort Elvis är ledsen. Hon sjunger och tröstar honom. Igår var vi ner till Nordic Wellness som firar ett år. Tävlingar, tipspromenad, ansiktsmålning bra erbjudande på medlemskort och massa gott fika. Det kunde man ju inte missa :) Längtar verkligen tills jag sitter på sadeln och leder min klass igen, verkligen längtar!!!

Imorn ska jag på efterkontroll. Hade inte Damir kollat almanackan igår så hade jag varit på plats idag redan. Är så sjukt dagvill just nu, ingen koll på nånting känns det som. Men imorn klockan 10 är det iaf dags. Kommer inte ihåg om det är en gynundersökning men det borde det väl nästan va om de ska kunna avgöra om man är fit (hö hö hö) for a fight att börja träna lite smått. 

Nu ska jag krypa ner bredvid min lilla miniskrutt och somna till Idol. Bra plan!

Long time no.... Och så kom Elvis :)

.... Ja det var länge sen som fasen men nu har jag äntligen hittat tillbaka. April skrev jag senast, maj, juni, juli och nu augusti, med andra ord typ 4 månader sen sist. Jag tänker inte ägna massa tid till att skriva om vad som hänt och skriva ikapp. Jag kör från nu helt enkelt, så ser vi hur mycket tid det finns till att skriva. Jag älskar ju att forma mina tankar till text så det vore ju trevligt att väcka liv i bloggen igen. Om inte för läsare så för min egen skull, bättre "dagbok" finns inte :)

Yes, vi är nu en familjemedlem mer sen sist. Elvis gjorde entré 9 juli kl 01.20, 4375g tung och 53 ståtliga centimeter lång. Förlossningen gick som en dans. Jag var beräknad på söndagen den 6e och hade inte känt av nånting att nåt skulle vara på gång. Tröstlöst att gå över tiden, får väl vara tacksam att juni och juli inte bjöd på så mycket annat än regn, men ändå.... Sjukt tråkigt att vara höggravid längre än nödvändigt. Men på morgonen den 8e hade jag mina första värkar, inte speciellt starka och inte ett dugg regelbundna, men de var där iaf och ett litet hopp tändes att kanske nåt var på g.
Men värkarna avtog så jag bokade in mig på spapedikyr nere på stan. Damir tog med sig Emilija till gymmet och planen var att handla efter träning och pedikyr. I affären kom värkarna tillbaka, kraftigare nu, så pass att jag lite smått hängde på kundvagnen medans de varade. Det lustiga med värkar är att mellan värkarna så mår man precis som vanligt. Men just när den pågår är det rent ut sagt förjävligt.

Vi var hemma igen kring 16-tiden och värkarna fortsatte och kändes mer nedåt än vad jag kan minnas de gjorde med Emilija. Sa till Damir att vi nog ska ringa och förvarna mamma och pappa att Emilija nog får sova hos dem. Men vi avvaktade, med tanke på hur länge jag gick med sånna här värkar förra gången så tänkte både jag och Damir att det kommer dröja länge innan det är dags.
Värkarna fortsatte och Emilija blev lite orolig här hemma, klart hon undrade vad som pågick när hennes mamma var 6e minut har så ont att hon gråter för att sen kunna prata som vanligt. Så vi ringde mamma och pappa som befann sig här inne i stan och kom och hämtade upp Emilija direkt. Då hade jag förflyttat mig till badet i hopp om att slippa värken i ryggen. Värkarna känns otroligt mycket i ryggslutet och inte bara i mage och bäcken.

Såg mammas blickar fulla med medlidande när hon såg mina värkar. Pappas reaktion var "ni måste ju åka in". Haha, pappor har nog svårt att se sin "lilla" dotter grina av smärta även om den är fullt naturlig.
Men ja, de tog med Emilija hem och jag lovade att ringa förlossningen för att höra hur täta värkarna ska vara när det är dags att åka in. Svaret jag fick var var 5e minut, då är det dags att åka till förlossningen och de bad mig ringa innan så de var beredda på min ankomst. Klockan var runt 19-tiden nu. Damir låg i sängen och kollade film och jag kämpade på här i soffan, klockade mina värkar för att hålla koll på när det var dags.
Värkar är verkligen hemskt, det gör så jävla ont att det går inte ens att beskriva. Jag grät nog iaf 8 värkar av 10.

Vid 20-tiden var värkar nere på strax över var 5e minut och jag sa till Damir att det nog är dags att åka in snart. Han fick en liten smärre chock när han fattade att det var dags, han hade förberett sig på en natt med värkar här hemma innan det var dags att åka in. Så han sprang runt här som en nervös hundvalp med liten kissblåsa så han fick springa på toa hela tiden. Spillde mat på golvet mm.
Kämpade på lite till här hemma men vid 21:30 låg jag på britsen på förlossningen för att få domen om jag skulle få komma in eller åka hem igen. Förra gången blev jag hemskickad två gånger innan jag fick gå in genom den andra dörren in till förlossningen.

Hade några rejäla värkar när barnmorskan var inne hos oss och det visade sig att jag var öppen 6-7cm redan då. Både jag och Damir blev överlyckliga att få komma in och att jag redan var öppen så pass mycket. Med Emilija var det ca 18h på förlossningen innan jag var öppen så mycket, så vi var skitglada när vi kom in. Mellan värkarna då, för under värkarna så finns det inget som är ens i närheten av glädje.
Så vid 22:30 hade vi fått vårt rum och värkarna dödade min rygg. På riktigt så kändes det som jag skulle gå av i varje värk, det var hemskt. Vid 23:30 bad jag om epiduralbedövning trots att jag nu var öppen 8cm. Jag stod inte ut mer och jag mindes ju vilken otrolig lättnad den gav förra gången. En halvtimme senare var den på plats, Damir fick gå ut då narkosläkaren satte sprutan, annars hade han nog svimmat.
Precis som förra gången så blev det som natt och dag när bedövningen satte in, jag kunde till och med njuta lite av förloppet. Skrattade till och med nån gång :) Epiduralen tar ju bort smärtan men inte själva trycket nedåt och det trycket blir ju värre och värre såklart. Till slut blir trycket i värkarna så illa att det liksom inte går att låta bli att försöka trycka på, krysta alltså. Men krysta får man inte göra förs man är öppen helt (10cm) och barnmorskan ger sitt klartecken.
När jag kände mig redo att börja arbetet med att få ut ungen så konstaterade barnmorskan att bebisen låg för högt upp fortfarande så hon bad mig vända på mig och stå på knä i sängen istället. De höjde upp huvudänden på sängen helt upprätt så jag kunde luta mig mot den.

Så där stod jag alltså, på knä med krystvärkar och väntade på att ungen skulle komma ner så jag fick krysta. Tillslut skrek jag bara rätt ut och jag skrek på Damir att larma på personalen för nu var den dags. Och ja, det var det. Så helt öppen med krystvärkar så skulle jag nu försöka ta mig tillbaka från knä till liggandes på rygg igen. Har ingen aning om hur det gick till men på nåt sätt lyckades jag iaf. Tror att två värkar hann gå innan jag fattade att jag faktiskt fick ta i, jag väntade liksom på de där orden från barnmorskan att jag fick krysta nu. Men hon sa dem aldrig så jag vågade ju inte ta i, man har ju hört hur det kan gå om man tar i för tidigt och det ville jag INTE.  Men iaf, efter två krystvärkar så frågade jag om jag fick börja ta i och det fick jag. Så några värkar till så var huvudet ute, sen behövde jag vila nån värk innan jag fortsatte och sen var han ute på nästa krystning. Den där vilan gjorde att han var blå i ansiktet och det tog några sekunder innan vi fick höra det där underbara skriket.

Och så var han äntligen här hos oss, vår lilla Elvis. Så värd all smärta!
BB var fullbelagt så när de frågade oss om tidig hemgång så var svaret självklart ja. Så 12h senare var vi hemma igen. Mamma och pappa kom in med Emilija så hon ÄNTLIGEN fick träffa lillebrorsan som hon längtat så mycket efter ♥

Så från nästan 3 dygn med Emilija till ca 7h med Elvis :)

Här kommer lite bilder....

Nu har det gått 6 veckor sen förlossningen och vi mår kanon hela familjen. Damir har jobbat sin första dag idag och det är dags för vardagen att infinna sig. Emilija sover i sin säng, Damir sover i vår nya säng på nedervåningen, Elvis sover i vår gamla säng här på övervåningen och i soffan sitter jag och ska strax krypa ner bredvid min lille prins :)

Kul att vara tillbaka vid tangentbordet, hoppas ni också kan hitta tillbaka hit. Det kommer bli en hel del träning och "vägen tillbaka" och självklart familjelivet. Typ som förut med andra ord :)

Lördagsmys med mitt hjärta ♥

Lördag morgon 07:10 tyckte Emilija att vi sovit klart. Efter lite tv och frukost så drog vi ut till Gillberga. Älskar verkligen landet, att vara ute i friska luften. Lovely!
Mamma och pappa var inte hemma så vi fick klara oss själva, vi gick bara in för att gå på toa annars höll vi oss utomhus och lekte.

Vid lunch hade jag och Damir träningsdate så då begav vi oss in till stan igen för att svida om till gymkläder. Nordic Wellness har ju barnpassning och på lördagar passar vi på att utnyttja den servicen. Emilija tycker det är skitkul att vara i lekrummet och jag och Damir kan köra ett pass tillsammans. Tänk den tiden när vi körde alla pass tillsammans, det var tider det :)

Vi körde armar och det gick bättre än förväntat. Tycker ju armar är så himla tråkigt att träna men med sällskap så blir allt lite lättare. 

Man får en hel del blickar på gymmet nu. Den där djävulen på axeln säger att folk tittar mycket för de tycker jag är tjock, blek och fet. 

Ängeln på andra axeln säger att det är för att folk är imponerade att man tränar på trots en stor gravidmage. 

Idag väljer jag att ignorera djävulen och känner mig istället lite stolt över mig själv. Jag hade ju kunnat valt att bara vara hemma istället :)

Fokus på rätt saker

Den osminkade sanningen en tisdagskväll som denna...

Ikväll får det bli ett kort inlägg för mig tänkta tidiga kväll igår blev inte alls tidig och jag har varit trött hela dagen. 

Idag fick jag ett sms från en kär vän i Sthlm, hon hade läst mitt inlägg igår och skickade massa kärlek i smsform. Och hon har så rätt, fokus på rätt saker och bort med den där djävulen på axeln. Han pratar dynga ändå. 

Så även om känslan finns där titt som tätt som så många andra negativa saker runt omkring en, så får ansträngningen bli att inte lägga nån fokus på det dåliga. Om man inte får bort det så får man lära sig hantera det, eller hur?!!

Så idag har jag försökt tänka på vilka fina komplimanger jag fått de senaste dagarna. 

I söndags var den en tjej som jag träffat i gymmiljö nu ett par år nu som var på mitt spinningpass. Efteråt berättade hon att hon haft ett uppehåll med träningen och haft svårt att hitta tillbaka, men kände att mitt pass verkligen hjälpte henne på rätt väg. Och avslutade med "verkligen tack för det". 

Hur gulligt var inte det av henne och hur bra fick det inte mig att må att jag hjälp någon annan i hennes träning? Underbar känsla ♥

Igår träffade jag på två B.A.B.Y-brudar på cardio walking-passet jag var på på kvällen. Båda de här tjejerna är otroligt givmilda med fina kommentarer och igår talade de om för mig hur positiv inverkan jag haft för de båda på deras cykelpass. Helt plötsligt gillar dem spinning igen. Och den ena la även till att hon tycker mina pass är helt klart de bästa. 

Vem skulle inte bli glad över sånna komplimanger? ♥

Idag hälsade jag på en kille som är stammis på mitt RPM-pass på onsdagar, som jag nu tagit mammaledigt från. Han gick förbi mig i gymmet och vi hälsa såklart varpå han sa att han verkligen kommer sakna mina pass. 

Han har ingen som helst annan relation till mig än att jag är just instruktör på ett pass han brukar gå på. Det gjorde mig så himla glad att han sa så, det hade han inte behövt göra om han verkligen inte tyckte så ♥

Så tre jättefina anledningar att vara stolt gravid istället för de dumma känslor jag haft om mig själv den senaste tiden. 

Som fina Karin kommenterade, jag skulle aldrig vara så elak mot nån annan som jag är mot mig själv. 

Så ändring på det, som sagt, kan vi inte ta bort dem känslorna så får vi lära oss hantera dem.

Med dem orden tänker jag nu krypa ner i renbäddade sängkläder. Mys ♥

Djävulen på axeln...

... som får mig att tänka negativa tankar om mitt utseende. Jag hatar honom. Ja min djävul är en han.
Han får mig att jämföra mig med andra gravida och andra tjejer över lag.
Han får mig att låta blicken i spegeln rikta sig mot mina ben som jag verkligen inte gillar istället för att fastna vid den fina magen.
Han får mig att känna mig inte tillräckligt duktig istället för att klappa mig själv på axeln för de träningspass jag genomför.
Han får mig att stirra mig blind på alla utslag och blemmor i mitt ansikte istället för att acceptera att det är en del av gravidprocessen och inget jag kan göra nåt åt.
Jag vill känna mig stolt över mig själv men han liksom låter mig inte göra det. Det finns alltid nåt att slå ned på enligt honom. ALLTID!

Är så otroligt less på att tampas med honom näst intill dagligen. Några tips hur jag blir av med honom?

Men nu ska inte hela mitt inlägg handla om det inte, nej nej :)

Vi börjar med min träning den senaste veckan.

Testade på Cardio Walking för första gången ikväll. Har sett fram emot att testa om det funkar med min gravida kropp och idag blev det äntligen tillfälle. Och ja, det funkade finfint. Kan ju inte direkt gå ner i 90 graders vinkel på benen som man gör i vissa moment. Men lite kan jag allt böja på dem och jag fick upp både flås och puls under passet. Riktigt kul, det ska jag försöka gå fler gånger på.

Från träning till politk, helt normal övergång. Varje gång jag ska skriva nåt som berör politik så brukar jag börja med att det inte är ofta jag skriver om politik och jag är inte speciellt insatt. Men nu känns det som det är lite då och då jag skriver om nåt som berör ämnet och jag funderar till och med på att skapa en "etikett" i bloggen.
Anledningen är nog att det känns som vårt svenska system, vår välfärd vår politik börjar skena iväg i fel riktning. Medborgare, kollegor facebookvänner har åsikter om varandras åsikter. Politik har blivit ett ämne man faktiskt diskuterar och inte bara tyst har en åsikt om. Jag tycker det är bra att vi pratar mer politik nu än förr det som är dåligt är att man ser hur lätt folk dömer varandra så fort man har en åsikt som avviker.
Det politiskt korrekta (pk) börjar få mig att bli spyfärdig helt ärligt. Jag är väldigt en öppen och fördomsfri människa och tycker att man ska respektera varandras åsikter även om man inte delar dem. Men pk är precis tvärt om mot det. Man ska tycka samma och det får inte sticka ut nåt märkvärdigt åt nåt håll. Bla bla bla... Haha, det var faktiskt inte ens meningen att skriva så mycket själv utan jag ville lägga upp en status jag såg på facebook som näst intill speglar mina känslor för Sverige just nu. Mathias Lindgren, jag känner inte dig men jag gillade verkligen det du skrev i fredags :)

 

Det får avsluta dagens inlägg för nu tänker jag ta en tidig knoppning i sängen för en gångs skull. Har somnat på soffan 10 kvällar i sträck nu. Tänkte liksom bryta trenden och då är det  bäst att lägga sig tidigt för annars är det kört. Haha. Godnatt på er!

En helg med kalas, träning och ont i ryggen

Måndag morgon och på väg till jobbet. 

Vad hände med våren??? Snö i helgen och regn/hagel idag. Inte alls medplanerat i mina vårplaner :(

Cyklade sönder min regnponcho idag också, en reva från halsen till en decimeter från fotänden. Så nu får det helt enkelt inte regna mer innan jag hunnit köpa ny!

Helgen gick snabbt men ändå har man hunnit med en hel del. I lördags var jag och Emilija bjudna på brunch hos Fia och Johan. Damir var självklart också bjuden men han behövde sova efter sitt nattpass. Som alltid när Fia fixar mat så saknar man absolut ingenting och går från bordet som en ballong. En riktigt lyxbrunch, vi träffades och började äta vid 10 och jag åt nästa gång vid 18, haha. 

Efter brunchen åkte vi och hämtade Damir för ett ryggpass på Nordic. Inte ett av de bästa passen kanske men vi var där iaf och musklerna fick jobba. 

Magen börjar vara riktigt i vägen för marklyft nu. Blir en bredbent variant av övningen, haha det är nästan tur det sällan finns bildbevis från mina pass. 

En soft kväll följdes av en fullsmockad söndag. Storstäd, inköp av tårtor (800kr tårta är vad man får betala när man inte kan baka själv). 

Gillar verkligen att umgås med min släkt, alla är sällskapssjuka och pratglada, alla hänger med alla och det är inte en tyst sekund när vi ses. Tror saken är den att alla uppskattar varandras sällskap lika mycket, därav den härliga stämningen när vi ses :)

Tårtan som jag och Emilija gjorde på lördagen hade totaldemolerat sig själv under natten och fick bli en marängsvish istället. Så nu är det nog tusan bevisat, jag är inte byggd att stå i köket. 

Städningen tog kål på mitt ryggslut. Blev fånge på soffan i några timmar efter kalaset. Fick typ lyfta mig upp med armkraft för att komma upp i stående. Träningspasset jag hade tänkt mig var bara glömma. 

Det är ju väldigt vanligt med ryggont när man är gravid. Har en app som informerar vad som händer med bebisen, mamman och lite tips till pappan varje ny vecka. Det slår nästan aldrig fel! Jag brukar googla och kolla appen när det händer nåt nytt med kroppen. 

T ex näsblod tre gånger på några timmar - graviditeten. 

Nästäppa från helvettet -graviditeten.

Ont i halsen/halsbränna - graviditeten. 

Nattliga kramper i vaderna - graviditeten. 

Ytliga blodkärl - graviditeten. 

Sen finns det ju de där grejerna som händer som ingen pratar om. 

Hårstrån som helt plötsligt växer där de aldrig växt förut. 

Ytliga blodkärl på ögonlocken så det ser ut som jag fått en smocka på inte bara vänster öga utan även höger. Förstoppning. Gaser. I can go on for a long time... 

Kanske ska skapa ett nytt ämne i bloggen "den nakna gravidsanningen", haha. Så får ni som aldrig upplevt det veta saker som ni kanske inte trodde och ni gravida där ute kanske kan skratta lite igenkännande :)

Nu börjar arbetsdagen, ha en bra sådan mina vänner ♥