Framme!!!

Fy tusan vilken sista dag i bilen det blev. 250 mil utan problem, det har bara flytit på som det ska. Men så kommer då de sista 20 milen från helvettet. Typ iaf. Det sköna är väl att nu när man väl är framme så kan man skratta åt saken. Men först valde vi att följa vår GPS som visat oss vägen så himla bra hela tiden. Men nu fick den nåt fnatt så vi kom åt helvette fel och då menar jag verkligen åt helvette. Det vi åkte på får fan inte kallas en väg ens, det var värre än värst. Det gick uppåt och det var knöligt och håligt, tillslut sket vi i GPSen och vände tillbaka. 2h åt helvette. Vi var trötta, hungriga och längtade efter lillskruttas, jag körde och så helt plötsligt står en polis mitt framför oss i vägen. FAAAAAAAAAAAAN! Jag visste att jag kört för fort, men hur fort hade jag ingen aning om. Men det hade Mr Polis, 35km/h för fort körde jag. 150 euro, indraget körkort och skriva papper på polisstation eller betala Mr Polis där på plats utan papper, det var alternativen. Damir pratade oss ur den situationen så vi kom undan med 60 euro i böter och att han lovade att köra sista biten.

Som sagt, nu så här i efterhand så skrattar vi åt det när vi berättar för familjen. Skönt att man är i ett korrupt land så man kan betala sig ur saker och ting.
Sen tror jag vi körde fel 3-4 gånger när vi försökte hitta sista lilla skogsvägen upp till huset men tillslut så fick vi till det och kom fram.

Emilija var fortfarande vaken så vi gick direkt in och pussade och kramade på henne. Hon såg så himla förvånad ut först. Hon bara pekade på oss, fram och tillbaka mellan Damir och mig. Längtar tills imorn då jag får pussa ännu mer på henne.

Imorn ska jag även röra på mig, träna, gå eller springa. Nåt ska jag göra iaf. Träningsvärken efter isgrottan igår är sjuk, mina vader är som två cementklumpar, så vi får väl se om det går att jogga lite imorn. Nåt måste jag göra iaf. Det är sjukt hur förslappad man känner sig direkt när det går några dagar utan träning. Blääää!

Nu har jag krypit ner i sängen och det ska bli så himla skönt att sova nu när vi äntligen är framme. Damir sitter där ute hos sin familj och pratar. Jag är så glad för hans skull att vi är här med dem, jag vet att han saknar dem när vi är hemma och dem uppe i Umeå.

Nu lite ljudbok och sen sova.
Hugs!