Idag när jag hämtade skrutt på dagis så såg hon helt blåslagen ut på håll. Min första tanke var att hon ramlat. Men när jag kom närmare så såg jag bitmärken på båda hennes kinder, precis under ögonon. Jag tittade frågande på personalen som var närmast som såg ut att inte veta var hon skulle ta vägen först. Hon var faktiskt lite skärrad hon också tyckte jag det verkade som. De förklarade vad som hade hänt och att det är sånt som ofta händer i småbarnsgrupper. Det förstår jag faktiskt och jag förstår att de inte kan ha uppsikt precis alla sekunder över alla barn, det vore övermänskligt. MEN nu är det ju mitt barn som blev biten och då känns det jävligt mycket mer faktiskt. Att tänka rationellt är inte en självklarhet längre och ens första tanke är att få reda på vilken unge det var och lyfta den i öronen, minst!
Jag fick inte reda på vem det var, tystnadsplikt tydligen. Men mitt krav var att denna ungen inte får vara ensam med Emilija nu på ett tag. Vi åker ju iofs i helgen så det är bara två dagar kvar på dagis, men iaf. Så sa jag.
Imorn ska jag även lägga till att jag vill att dem skriver en händelserapport på det som hände, så det finns dokumenterat om det händer igen.
Skruttan mår bra och jag har inte märkt nån skillnad alls på henne idag. Men fy va ont det måste ha gjort att få sånna där bett. Det syns lite dåligt på bilderna men det är två riktigt otäcka bitmärken och ett blåmärke på näsan. Mammas lilla hjärta ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar