Besökte sjukhuset. Jag ville se honom. När jag kom in på hans rum såg jag att han inte var död. Blev hysterisk och kunde inte förstå hur de kunde tro att han var död. Jag skrek på alla runt omkring. De bad mig lugna ner mig och acceptera att han inte finns längre. Att döden kommer till oss alla.
Jag grät och fick panik, hur fan kunde de inte se att han levde?!?!
"Titta på honom!! Han är fan inte död!"
De i rummet ställde sig vid sjukhussängen och iaktog honom när han låg där blek under sjukhusfilten.
Hans muskler i ansiktet rörde sig lite.
"TITTA"
Ett mummel bröt ut bland de samlade. Jag kände mig nöjd att de äntligen trodde på mig och såg det jag såg.
Han slog upp sina ögon, jag grät av lycka.
Slängde mig runt halsen på honom när han frågade med lite rosslig röst "kan man få en öl på det här stället eller?"
Vi skrattade ihop och jag kände mig så glad. Glädjetårarna rann längs mina kinder.
Då vaknade jag... Vaknade med ett leende på läpparna och blöt på kinderna efter tårar.
Insåg att jag drömt. Han lever inte alls. Insikten fick glädjetårarna att bytas ut till sorgetårar.
Satte mig upp och ringde min chef. Berättade vad som hänt och att jag inte kommer idag.
Drog täcket över huvudet igen och grät mig till sömns.
Säg att det släpper snart, pallar inte mer gråt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar