Träffade Eva igår. Skulle lämna tillbaka bilen och sen hade vi bestämt att vi skulle käka och ta ett glas vin.
Jag var där i 5 timmar...
Fy fan för att gå igenom det hon går igenom nu. Att förlora sin livspartner på ett så grymt sätt, bli lämnad kvar ensam.
Usch!
Vid ett tillfälle gick jag in i deras sovrum. Det kändes som en stor stark hand klämde tag om mitt hjärta.
Bredvid hans plats i sängen stod svarta sopsäckar med lappar på, kostymer, vinterkläder etc.
Vet inte om jag är extra känslig eller vad det är. Har iaf inte känt så förut. Det kändes som om benen bara ville vika sig och jag blev illamående.
Ville verkligen inte börja gråta, inte inför henne. När hon var så stark så kände jag mig bara löjlig. Bet ihop och det gick över.
Vi pratade gamla minnen, om allt och inget. Skrattade åt Curres påhitt, hur härlig och rolig han var. Hon sa att hon är väldigt tacksam för de härliga år de haft tillsammans. Vi skrattade mycket, men i nästa stund såg jag tårarna i hennes ögon.
Hon frågade om jag kan hjälpa dem på begravningsdagen, att skjussa till och från, sen även att fota kistan och alla blomsterkransar och buketter. Hon vill att jag är där med dem innan alla andra kommer.
Jag fasar inför begravningen, har en så olustig känsla inför den. Men kunde ju bara inte säga nej när hon bad mig.
Blir ju glad att hon ber mig, att hon vill ha mig där. Blir rörd när hon säger att jag betyder mycket för dem och att jag liksom "hör till".
Det är tufft att skriva om. Tårarna letar sig fram även nu.
Fan, jag hatar döden. Verkligen hatar den, var finns rättvisan?
Fick ta en paus i skrivandet. Min kollega förstår precis, såg mina tårar, sa ingenting utan bara kom fram och gav mig en kram.
Avslutar med ett mess jag fick från mitt Jonas, hon måste ha pratat med honom efter att jag åkt igår.
Du är så snäll du Nina
Så helt genomgo :) betyder myckert
för både mig och morsan. Sov gott.
vi hörs. Kram på dig gumman!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar