Synliga resultat+komplimang+framsteg på löprundan = en j*vligt bra dag!



Sånna här formbesked är ju väldans trevligt att upptäcka på morgonkvisten. Nog för att jag känt att det hänt grejer med kroppen men när man tänker "idag ska jag banne mig prova dem där byxorna igen, jag borde komma i dem nu när jag tappat lite" och så visar det sig att jag inte bara kommer i dem, de är till och med för stora i midjan. Ja, då blir man så där urlycklig :) Kan inte komma på så jättemånga andra saker som kan få mig att känna mig som en solstråle inifrån och ut klockan 05:30 en grå, småkall torsdagsmorgon innan jobbet.

En riktigt underbar start på dagen!

 

Komplimangen stod chefen för när hon frågade om jag gått ner rätt mycket i vikt nu, för det syns verkligen skillnad på bara de senaste veckorna. Då kom den där solskenskänslan tillbaka igen :)

Återigen är vi där om hur betydelsefulla komplimanger kan vara bara dem lämnar tungan och inte bara stannar som en tanke.

 

Efter jobbet var ju den där löprundan bokad, förra gången var 6km en näradödenupplevelse. Under dagen har benen känts lite tunga sen tisdagens intervaller och gårdagens danspass. Men jag var faktiskt lite sugen på att komma ut, bara det är framsteg :)

Och det kändes så jäkla bra, vi kunde till och med hålla en liten konversation första 1,5km utan att jag flåsade ut mina lungor. Men sen sparade jag på energin och höll tyst resten av vägen och tur var väl det för efter ytterligare nån kilometer så vek vi av på en grusväg och det var som att springa på en nyplöjd åker. Det var så sjukt tungt, som om leran fastnade som tyngder under skorna. Jag tog verkligen helt slut, började snora och fick hela tiden trycka bort känslorna att ge upp.

 

Borrade in blicken i Mickes rygg (tänkte en massa elaka tankar om honom som lurat ut mig i leran), fokuserade på musiken i örat och fortsatte framåt hela vägen tillbaka till kontoret.

Det gick!

Micke berömde mitt pannben och så sa han massa annat också, världens bästa peppkompis. Men jag var alldeles för trött för att lyssna på honom men tydligen hade jag fått fram ett litet leende iaf :)

När jag lite senare satt på bussen skickade jag...

Haha, så mycket lyssnade jag på honom... Men så jäkla bra, nästan 8km, eller ja, närmare 7,5 iofs men iaf mer än 1,5km längre än för en vecka sen. Men jag trodde ju vi sprungit 6,7 km och tänkte att då har jag bara 300m kvar till februarimålet. Planen Micke satt upp för mig ser ut så här:
Sista januari - 6km
Sista februari - 7km
Sista mars - 8km
Sista april - 9km
Sista maj - 10km

Jag ligger ju till och med i fas, trots magsjuka, 3 veckors förkylning, inflammation i Trapzen och ont i knät. Så med andra ord EN JÄVLIGT BRA DAG som toppas med en övernattning hos mamma och pappa i föräldrahemmet. Pappa hjälper till som barnvakt imorn så jag kan delta i två möten på jobbet. Världens bästa föräldrar, där i vått och torrt!