My friend

Jag är en människa som är lyckligt lottad att ha otroligt många underbara vänner i min närhet. Ibland kan jag känna att jag inte räcker till för alla, önskar man kunde ha lite mer tid för var och en. Skönt är att flera av mina vänner har hittat varandra också, så man kan umgås med flera av dem samtidigt.
Vilket lyxproblem, verkligen inte menat som en beklagning. Hmm, men ja, det är så det känns ibland.

En av dessa vänner, hon är nåt alldeles särskilt. Vi träffades för första gången för säkert 8 år sen, genom en gemensam vän. För typ 2,5 år sen så började vi umgås väldigt mycket. Vi hade träningen gemensamt, båda tränar på samma gym och tränar väldigt ofta. Vi pluggade samtidigt, så vi kunde umgås väldigt mycket och det gjorde vi. Om våra gemensamma vänner undrar vad man ska göra i helgen, så frågar dem alltid vad ”vi” ska göra. Piff och Puff, Humle och Dumle, det är hon och jag helt enkelt.
Hon är underbar och jag saknar henne om vi inte träffats på några dagar. Vi messar, mailar och pratar i telefon flera gånger om dagen.

Jag älskar henne, hon är underbar. Hon lyckas hålla sitt humör uppe och är alltid trevlig när hon är bland folk. Men jag ser tröttheten och jag ser att hon inte mår bra.
Maktlösheten gör mig frustrerad som fan. Att bara stå på sidan av och se hur min bästa vän rör sig närmare och närmar den där välkända väggen.

Vad fan gör man?