Avpixlat.se

Här är en kille som skrivit en mycket vettig insändare (enligt mig). Man skulle på många punkter i denna insändare sätta in Damirs namn istället, för den här historien påminner väldigt mycket om hans upplevelser när han kom hit.

Jag hittade den här på avpixlat.se, eller snarare Damir hittade den och sa åt mig att läsa :)

En invandrad jugoslav funderar över vems land Sverige är MITT LAND Nedanstående text är hämtad från Flashback och skriven av signaturen se360boy, en invandrare som med sina föräldrar och syskon på 90-talet flydde från det forna Jugoslavien från det inbördeskrig som då rasade där. Han har arbetat hårt för att anpassa sig, göra rätt för sig och anpassa sig till det svenska samhället. I likhet med flera av sina invandrade väner röstar han numera på Sverigedemokraterna. Han blev därför provocerad av Twitter-kampanjen #dethärärmittland som den SD-hatiska journalisten Lena Sundström och SD-fientliga tidningen Aftonbladet/ drog igång som ett svar på att Erik Almqvist från Sverigedemokraterna i en dispyt med den irakisk-kurdiske komikern Soran Ismail påpekade att Sverige var svenskarnas land.

Det här är se360boy:s historia:

1993 Kom jag till Sverige. I den stad i forna Jugoslavien där jag är född kunde vi inte stanna kvar. Det blev bombat och vi fick fly. Sverige blev naturligt val för mina föräldrar då min pappa hade gjort affärer med Sverige innan kriget. Vi hamnade i Göteborg en kall novembernatt. Frusna, hungriga och psykiskt nedbrutna fick vi sova vår första natt på golvet. Lägenheten vi fick var omöblerad och inget värme var på. Vi brydde oss inte. En resa på 76 timmar tog slut iochmed att vi kom till den platsen. En granne mittemot såg oss och gav oss en bit bröd och en bit ost. Det var det godaste jag ätit på länge. Än idag känner jag hur gott det var. Den kvällen när vi satt på golvet och åt torrt bröd och ost sa min pappa: Nu är det ett nytt liv vi kommer till. Till mig sa han. Du är äldst, ditt jobb blir att lära dig språket så fort som möjligt.
När vi vaknade dagen efter fick vi se var vi hade kommit. Det var 4 st hyreshus och de flesta var flyktingar. Kl 11 skulle vi infinna oss på socialkontoret med tolk som skulle tolka vad assistenten sa. När vi kommer in till kontoret så ser vi en man i 35 års ålder skrika åt receptionisten. Han skrek högt och kastade papper i hennes ansikte. Han skrek på arabiska. När vi träffar assistenten och får veta att de kommer göra en utbetalning på några tusenlappar så vi kan köpa mat brast det för min mamma. Vi hade kommit till ett land som inte bara ger oss den trygghet vi behövde, de ger oss mat för dagen också. Assistenten förklarade att vi kommer få möjlighet att gå i skolan (SFI) så fort vi känner oss redo för det. Min pappa sa att jag och mina syskon ska börja skolan i morgon. Det gjorde vi också.

På platsen där vi gick i skolan var den ca 45 invandrare i två klasser. Många var från forna Jugoslavien men många kom från Palestina, Iran, Albanien etc. Då jag var den enda som inte rökte kände jag mig utanför. De ville gå ut hela tiden och röka och jag hade lovat mina föräldrar att jag skulle lära mig Svenska så fort det gick. I min klass var det få som ville det. Mina föräldrar kontaktade en lokal organisation som hjälpte flyktingar med olika saker. Mina föräldrar tyckte att jag skulle få hjälp med språket (utöver SFI).
Den dagen träffade jag Henrik, en 40+ man med två barn. Han var en av de människorna som gjorde allt för att kunna hjälpa andra. Han hade drivit ett stort företag innan och sålt det men nu ville han hjälpa till de nyanlända invandrarna. Han var den som skulle lära mig Svenska. Jag var ofta hos Henrik. Han bodde vid havet och hade fint hus. Han hade två små barn som gillade att reta mig då jag inte förstod så mycket. Henrik var den som satte upp mål för hur snabbt jag skulle lära mig språket. Det blev 200 nya ord varje dag med ett prov dagen efter + 200 nya ord. Efter 1 månad kunde jag gå ifrån SFI och sen hamnade jag på gymnasiet. Hela tiden hade jag Henrik som stöd.

Mina föräldrar började på SFI och Henrik hjälpte de också. Deras uppgift var att lära sig 25 nya ord varje dag med prov dagen efter + 25 nya ord. Mina syskon började direkt i 3 klass. Även de hade krav på sig att lära sig språket snabbt. Även om jag då var 18 år hade jag en otroligt stor respekt för mina föräldrar. Vi hade gått igenom mycket tillsammans och jag visste att mina föräldrars ord var till mitt bästa, vilket jag upplevt under kriget. Den sommaren då alla mina kompisar skulle ha semester och vila sig från skolan skaffade Henrik ett arbete till mig. Hans ord till mig var: Vill du vara Svensk, måste du jobba. Du är invandrare, jobba hårdare. Den sommaren tjänade jag mycket pengar (tyckte jag då) Allt jag tjänade gav jag till mina föräldrar. Vi sparade pengar till att köpa en begagnad bil så jag bidrog med det jag kunde. Mina föräldrar lärde sig Svenska ganska så snabbt. det tog nästan ett helt år så kunde de prata flytande. Det var mycket tack vare Henrik som ofta bjöd hem oss och var ofta hemma hos oss med sin familj för att äta god, jugoslavisk mat. Efter exakt ett år fick mina föräldrar examen. De fick det tillsammans. Dagen efter startade de ett konsultföretag, precis som det de hade “hemma”. Företaget har de än i dag. Men idag har de 12 anställda. Så fort de hade avklarat sitt första skatte-år kontaktades socialverket. Vi ville betala tillbaka det socialbidrag vi hade fått. Det behövde vi inte. Nu fick jag hårdare krav på mig från mamma och pappa. Jag skulle ha ännu högre utbildning än det jag avslutade.

Det gick bra för oss ekonomiskt så jag hade alltid i tankarna att jag skulle jobba med mamma och pappa, men pappa sa att det skulle stoppa min egen kreativitet. “Satsa på en ännu högre utbildning och arbeta hårt så kommer du att få din betalning sen” så sa dem. Sen dag ett jag kom till Sverige har jag arbetat hårt för att passa in. Jag hade arbetat så hårt att jag glömde bort mitt eget språk ett tag. Jag hade arbetat så hårt att jag inte hade tid för att ens skaffa mig en flickvän. Men en dag träffade jag henne. En tjej som kom från Norrland och som pluggade samma utbildning som jag. Hon hade ganska mycket emot invandrare men hade sett att jag var annorlunda. Från dag ett vi två blev tillsammans lärde hon mig Svenska. Inte ord utan hur jag skulle uttala dem. Det tog mig åtta år att få bort brytningen, nu pratar jag som alla andra etniska Svenskar. Hon blev min fru och vi fick 2 barn. Efter vår utbildning flyttade vi och startade ett företag. Utan hjälp från våra föräldrar. Hennes hade det inte gott ställt och mina gav oss inga pengar. De ville nämligen att vi skulle arbeta oss upp. 2003 startade jag mitt andra företag som nu tyvärr är sålt till ett större koncern.

2004 gick jag och min fru på gatorna i Stockholm. Vi firade vår 5e bröllopsdag. Det var två stycken svarta män som skrek hora åt min fru då hon hade åtsittande klänning på sig. Jag blev sur och kallade de för negrer och jävla blattar. Jag slog ner de då de agerade hotfullt mot oss. De hade förstört vår stora dag. Vi hade en enda dag ledig från vårt företag och våra barn och de förstörde det. Det händelse du kära Jan, har ni skrivit om i Aftonbladet. Det hette då att en man hade misshandlat två st andra. Jag blev anmäld pga de ord jag valde. Neger och Blatte. Det de inte visste var att jag också var invandrare som hade tagit ett Svenskt namn och efternamn. Jag tog min frus efternamn. Jag blev friad. Kanske är det pga att det kom fram att jag också var invandrare?

Mina syskon hade träffat sina partners. (också de Svenskar) De hade samma krav på sig som mina föräldrar satte upp. Hög utbildning och bra arbete. Likt mig så följde de alla de råden och fick. Nu är inte alla Jugoslaver som min familj. Min familj insåg att vi aldrig kan bli Jugoslaver igen, vi skulle bli Svenskar och vi behövde göra vad som behövdes göras för att passa in. En stor framgång var att jag hade en Svensk person som ville engagera sig i mig. Men det som krävdes var att JAG också skulle vara engagerad. Det är inget fel att behålla sin kultur. Det är inget fel att behålla sitt språk. Men invandrare behöver krav på sig. Framförallt när det kommer till språket. Idag är jag Svensk. Det här är mitt land. Ett land som jag och min familj värnar om. Jag vill att mina barn som växer upp ska kunna få åtnjuta den möda jag lagt ner på det här landet. I Sverige idag har vi hundratusentals flyktingar och invandrare som inte kommer någonvart därför att de har det för lätt. De FÅR allt serverat. När Jugoslaverna kom på 90talet var det många som använde sig utav socialbidraget. De fick ju det. Men Jugoslaverna är uppfostrade att arbeta. Du vet, Jan, Jugoslaverna var de “riktiga” kommunisterna. Arbeta för att ditt land som ska vara stort och starkt och trygga framtid för dina barn. Skam vare den som vägrade arbeta. Med den inställningen kom Jugoslaverna till Sverige. (återigen: alla är inte sådana, men flertalet) Idag har vi människor från andra länder som strömmar i tusental varje vecka. De vägrar arbeta därför att det inte krävs av dem. De behöver inte gå i skolan därför att det inte krävs av dem. Ni blåser upp en händelse (Almqvist/Ekeroth) som att det är något. Jag som invandrare och företagare har kallat de både för negrer och för blattar. Jag säger det rakt ut ibland. Din tidning Jan, står för en mer rasistisk och främlingsfientlig inställning och du blundar för det. Vi integrerade invandrare vill kalla oss för Svenskar. Därför att vi älskar det här landet precis som en etnisk Svensk gör. Du spottar oss i ansiktet när du kallar en så liten händelse för rasistisk. I min bekantskap så har jag endast 3 st invandrare. En är från Elfenbenskusten, en från fd Jugoslavien och en från Turkiet. Alla vi har röstat på Sverigedemokrater i förra valet. Du kan inte kalla de för rasister. Om du kallar de för rasister så är också jag rasist. Min underbara vän Henrik åkte till Somalia för att dela ut röda korsets paket till människorna. Han blev dödad pga att han var vit. Mina föräldrar säger alltid så här: “Hade invandrare betett sig som de gör i Sverige i Jugoslavien, hade de blivit brända på en bål, Svenskar verkar tolerera allt”. Det säger min pappa, 62 år gammal invandrare. Jag håller med. Jag kommer att rösta på Sverigedemokrater i fortsättningen också. Även om 2-3 st från partiet har gjort klantiga uttal så anser jag ändå deras politik vara det bästa för mina barn. Jag har aldrig åkt tillbaka till Jugoslavien och tänker inte göra det heller i framtiden. Detta är mitt land. Detta är det land som tog hand om mig när jag behövde det som mest. Detta är det land som gjorde det möjligt för mig att få ett normalt liv. Förstör inte det med fler invandrare som aldrig kommer att bli integrerade. Kalla mig för gärna för rasist……. jag ser mig som realist.

Sign se360boy

Så om våra politiker skulle våga sätta ner foten och ställa krav på dem vi hjälper, så tror jag verkligen att det skulle gynna alla.