För exakt ett år sen tog jag den här bilden. Jag låg i badet i 5-6 timmar och bara ville att det skulle komma igång. Allt vad som nu skulle komma igång. Jag hade så jävla ont men det var inte tillräckligt tätt mellan värkarna. Jag hade varit in till förlossningen två gånger redan men fått vända hem igen. Ena gången med smärtstillande och andra gången med sömntabletter och Bricanyl.
Men några timmar efter jag tog denna bild så åkte vi in en tredje gång och då fick vi komma in. Mest för att jag skulle få morfin som smärtlindring, jag grät så jäkla ont jag hade då.
Somnade nån timme och sen fick jag lov att bada igen, fast denna gång i badkaret på förlossningen. Några timmar till där, sen lustgas i några timmar, lite promenader och sen äntligen ryggmärgsbedövningen. Smärtan var nu borta men vad hjälpte det när ingenting hände där nere?! Timme kom och timme gick och när ryggmärgsbedövningen började avta och jag var beredd att ge upp, då äntligen fick jag beskedet i sista minut innan de beslutade sig för att snitta mig. Då äntligen var jag öppen de där jäkla 10 cm och fick börja jobba på riktigt. 15 minuter senare var hon här, min lilla underbara Emilija.
Nu har det gått ett år och jag kan bara konstatera att hon har gjort att mitt liv fått en helt ny mening. Aldrig tidigare hade jag väl kunnat tro att man kan älska en annan varelse på detta sätt. Hon är mitt hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar